Tidigare program

2021

Årsmöte med föredrag

Alla vägar leder till Almqvist

Fredrik Sjöberg, författare och essäist, knuten till Svenska Dagbladet, talade med utgångspunkt i Svenska fattigdomens betydelse, som han kallar ”en mästerlig essä”. Här är hans föredrag:

Almqvistsällskapet 1 december 2021

Startpunkten för mitt närmare samröre med Almqvist låter sig dateras tämligen exakt. Det var på eftermiddagen den 1 september 1991, en söndag. Jag bodde sedan flera år på Runmarö i skärgården och eftersom stugan var trång och full av småbarn gjorde jag mig ofta ärenden utomhus. Ved skulle huggas och vatten hämtas i brunnen, men den här dagen var jag ute och botaniserade. Jag hade föresatt mig att förr eller senare återfinna alla de drygt 600 växtarter som var kända från ön enligt en inventering som hade publicerats 1931 i Svensk Botanisk Tidskrift.

Ett nöjsamt projekt, avkopplande och lärorikt. Spännande också, för man vet ju aldrig vad som kan dyka upp där ute. Överraskningar, sensationer ibland, och det här var en de dagarna, för på ett ställe i skogen där markägaren hade eldat en hög ris efter en mindre avverkning fann jag till min förvåning ett helt bestånd av blommande brandnäva, ni vet Geranium lanuginosum, den där mystiska, närapå försvunna växtarten vars frön bara kan gro efter skogsbrand. De kan ligga i jorden i hundratals år i väntan på rätt betingelser. Mitt fynd var sensationellt, det första någonsin på ön.

Väl hemma igen började jag läsa på. Det visade sig nu att brandnävan har en mycket egendomlig utbredning. Dels förekommer arten i ett område vid Medelhavet, dels på ett fåtal platser i östra Mellansverige. Ingenstans däremellan. Av litteraturen framgick även att brandnävan upptäcktes relativt sent i vårt land, närmare bestämt 1916 och då av ingen mindre än den store botanisten Erik Almquist, brorson till Sigfrid Almquist, han som var en av de två upphovsmännen bakom Krok-Almquists Flora, ni vet.[1] Kommen så långt var jag ännu omedveten om att han snart skulle dyka upp i kulisserna.

Jag känner igen en bra historia när jag ser den, och detta inträffade när jag läste att Erik Almquist hade hittat Sveriges första brandnäva på ett ställe som heter Ekvik, i anslutning till herrgården Segersgärde i Lofta socken utanför Västervik, där jag är född och uppvuxen. Det här är min barndoms jaktmarker, och därför visste jag att alldeles i närheten ligger ett gammalt torp som heter Draget, vars egendomliga namn kommer sig av att Hansan, på medeltiden, drog sina grundgående segelfartyg över land just på den platsen. Herrgården Segersgärde ligger på en flera mil lång, smal landtunga utanför den djupa Gamlebyviken.

På stående fot formulerade jag en växtgeografisk hypotes om brandnävans invandringshistoria. Det första fröet hade enligt min teori kommit från Medelhavet som oavsiktlig fripassagerare på en av Hansans koggar och sedan hade arten vunnit spridning i östra Mellansverige på svedjeböndernas tid för att sedan försvinna igen, när skogarna inte brann lika ofta. Bara fröbanken fanns kvar. En fin hypotes, tyckte jag, som dock var alldeles omöjlig att belägga och därför lät jag saken bero. Men redan följande vår började allt om igen. Jag besökte mina föräldrar och berättade för pappa om brandnävan och Draget och Ekvik uppåt Segersgärde.

Vi åker dit, sa han.

Min pappa var mycket social och fullkomligt oblyg så han bultade helt sonika på dörren, där på Ekvik, som är en stor, nationalromantisk trävilla på en magnifik sjötomt vid Gamlebyviken. Ingen hemma. Men på Segersgärde en bit upp i backen öppnade en äldre dam som pappa naturligtvis kände. Hon bjöd oss in och berättade över en kopp kaffe att Ekvik ännu var i familjen Almquists ägo samt att stället verkligen är sevärt, inte minst på grund av en serie väggmålningar av en konstnär som hade bott där i ungdomen, på 1870-talet. Axel Andersson. Hon hade själv ett par tavlor av honom hängande i salongen, alltså den rikt begåvade målare som senare tog sig artistnamnet J.A.G. Acke.

Sverige är ett litet land; förr eller senare löper alla vägar samman. Segersgärde är väl numera mest berömt för att författarinnan Ada Rydström bodde där vid förra sekelskiftet och bildade kotteri med Ellen Key och andra storheter från socknarna kring Västervik. Men vad gjorde Acke där? Historien tog fart igen, och nu var det inte längre brandnävans utbredning som intresserade mig, utan vad författaren Carl Jonas Love Almqvist hade med saken att göra.

Det visade sig snart att J.A.G. Ackes föräldrar hade hyrt Ekvik på somrarna. Ackes pappa var lustigt nog botanist han också, den på sin tid berömde Nils Johan Andersson, född 1821 i Gärdserums socken, inte långt från Segersgärde. Nils Johan Andersson seglade som ni säkert vet jorden runt med fregatten Eugenie på 1850-talet, innan han blev intendent på Naturhistoriska riksmuseet och professor på Bergianska trädgården samt, inte minst, mycket framgångsrik sekreterare i Kungl. Patriotiska Sällskapet. Det var han som lärde svenskarna äta svamp under nödåren på 1860-talet, men intressantast av allt här och nu är att han tidigt i sin karriär verkade som lektor i naturalhistoria på Nya Elementarläroverket i Stockholm.

Han hade själv varit elev på skolan. I hävderna står att läsa: ”Av sin fader, vilken 1828 var ledamot av bondeståndet och livligt intresserade sig för inrättandet av Nya Elementarskolan i Stockholm, insattes han i detta läroverk.”

Nya Elementar grundades just 1828 som ett resultat av den så kallade Stora Uppfostringskommittén, där lärda män som Berzelius, Geijer, Järta och Tegnér pläderade för en modernisering av utbildningsväsendet. Helt nya ämnen som gymnastik, kemi och engelska infördes och till de radikalt nya idéerna hörde även att fysisk misshandel av tröga elever inte längre ansågs nödvändig. Och inte nog med det: en av de första lärarna som anställdes på Nya Elementar var som bekant litteratören Carl Jonas Love Almqvist, senare under många år även verksam som skolans rektor. Kände han Ackes pappa Nils Johan Andersson?

Visst gjorde han det.

Jag nämnde inledningsvis att mitt närmare samröre med Almqvist började med ett botaniskt fynd för trettio år sedan, men lite hade jag förstås haft att göra med honom redan innan dess. Amorina och Det går an läste väl ungefär alla elever på gymnasiet i Västervik på 1970-talet, och av någon nu glömd anledning hade jag även kommit över ett exemplar av Bertil Rombergs brevutgåva, publicerad 1968. Och jag måste ha läst åtminstone delar av boken, för ett avlägset, vagt minne började göra sig påmint. Hade inte Almqvist rest genom socknarna hemikring en gång för längesen? Jag började leta. Det är det bästa jag vet, själva letandet. I skogen eller i böcker kan kvitta. Så låt mig läsa inledningen till ett av dessa underbara brev:

Älskade Maria!
Kalmar den 11 Juli 1836
Jag har på de dagar, som förflutit, sedan jag lemnade Stockholm, varit på så många ställen och råkat så mycket menniskor, att jag icke kommit mig före, att skrifva, eller ens taga uti en penna på hela tiden. Ifrån Stockholm kom jag samma dag till Norrköping och dagen derpå till Mem, ett ställe som ligger vid sjelfva utloppet af Götha Kanal, och hvarest en gammal baron bor, som heter Saltza. Der måste jag dröja öfver tre dar, hvilket just icke överensstämde med min korta permissionstid, men den tokroliga gubben Saltza fann sig serdeles road af att föra mig omkring i sina märkvärdiga skogar och berg och hans begge döttrar, friherrinnan Foch och grefvinnan De la Gardie, numera enkor begge två, ehuru rätt unga, voro af serskilda anledningar ganska roligt att bli bekant med. Mem är ett mycket vackert ställe. Dit kommo emellanåt hvarjehanda sällskaper ifrån Söderköpings brunn, mest förnäma men högst bedröfliga fysionomier, sjuka på åtskilligt sätt, som är svårt att närmare bestämma. – När jag begaf mig derifrån, for jag öfver Stegeborg bort mot Skällvik och St. Annas Kapell till en gammal bekant, kyrkoherden Berggren. Se, här var åtminstone en vacker prestgård! många sådana finnas ej i Sverige. Hans boställe heter Korsnäs, och här började jag först att egentligen få roligt. Jag har knappt sett ett trefligare ställe, ehuru Berggren sjelf, stackare, var så sjuk i sina ben, att han icke kunde gå, utan i flere veckor nödgats hålla sig i sängen. Härifrån for jag en alldeles vild väg nära skären, satte öfver Waldermarsvik, och kom så till Fogelvik, ett slott, tillhörigt den sjuka grefve Posse, och som i naturskönhet har få sina likar. Det är beläget på flere holmar. Jag kan icke nu uppräkna allt hvad jag åkte igenom och förbi, men gjorde i allmänhet den anmärkningen, att egarne af de skönaste ställen njuta nästan intet af dem, och oftast ej en gång bo der. En resande poet kan derimot utan skryt säga, att han rår om allt det vackra i hela landet, ty utan att på minsta sätt besväras af alla dessa ställens ekonomi och dermed följande svårigheter, är han oförhindrad att glädjas och inandas allt det idealiska, som menniskor och natur på hvarje punkt erbjuda. Så mycket får knappt egaren sjelf; ty han lider af skötseln till den grad, att han slutligen behöfver skötas sjelf. Men poeten far sin väg vid minsta omak, till ett annat ställe: så göra just också foglarne, och jag gjorde som de. Jag skulle icke vilja rå om Fogelvik, om icke för att sälja det, och sedan fara dit ändå, så ofta jag ville se det. – Men för att komma vidare, så for jag nu nedåt Westervik. I denna trakt ligger Ullevi, bonden Anderssons (skolgossens faders) hemvist, och hvarest jag naturligtvis påhelsade. Öfverallt hafva menniskorna ett begär att taga väl emot resande, i synnerhet då man icke bråkar med dem, utan finner sakerna beqväma, dit man kommer.

Till mina svagheter som författare hör att jag alltid, utan undantag, avbryter arbetet så fort jag har gjort ett avgörande genombrott. När jag väl har hittat vad jag letar efter, och bara behöver lägga de sista bitarna i pusslet, slutar jag tvärt – för att materialet ska ligga till sig. Jag vet ju att historien finns där. Bara de avslutande efterforskningarna återstår, och själva skrivandet, mödosamt som alltid. Ofta försvinner jag iväg på långa fotvandringar, full av tillförsikt. Så även denna gång. Jag skulle få ihop den här berättelsen till en storartad essä om den botaniska vitterhetens jägarlycka vävd på en varp av barndomsminnen och läsefrukter, just sådär som jag vill ha dem, idel avvikelser från ämnet som ändå till sist visar sig hänga ihop.

Men det blev inget. Jag tog upp tråden ibland med många års mellanrum; ändå kom jag aldrig vidare och till sist mindes jag inte ens vad det var jag hade tänkt att berätta. Själva poängen. Som essäist behöver man förstås inte bry sig om den saken, allt är ju fritt, men när jag nu inför kvällens evenemang insåg att inte ens Johan Svedjedal visste något närmare att berätta om Almqvists bekantskap bonden Andersson, J.A.G. Ackes farfar på den urgamla gården Ullevi utanför Gamleby, då kände jag endast en stor trötthet.

Det enda jag fick ut av alltsammans, bortsett från gratulationer till fyndet av brandnävan, var att jag på allvar började läsa Almqvist. Det är ju alltid något. Särskilt fastnade jag för den vidunderliga essän ”Svenska Fattigdomens betydelse”, utgiven 1838 i tionde bandet av Törnrosens Bok. Jag vet inte hur många gånger jag har hänvisat till den texten. Den är fenomenal i sin beskrivning av det unikt svenska, det som förr kallades folklynnet. Essän är lång och infallsrik och att nu återberätta dess innehåll skulle föra alltför långt. Förresten utgår jag ifrån att ni alla ha läst den. Låt mig bara påminna om hur den slutar.

Men vi befunno oss ju vid Sveriges Flora? Hvad nyponblomman visar, det se vi hos nästan alla nordens öfriga blomster. Obetydliga till utseende och af en lukt, som visst ej kan kallas stark, sådana äro de. Hvem minnes ej Linnæa? Hennes långa rankor löpa fram utmed marken i skogar och oländer, och hon träffas, likasom nyponbusken, nästan aldrig i de storas trädgårdar. En man i sista seklet upptäckte i ödemarkerna den lilla slingerväxten; han gaf henne sitt eget namn, och så blef linnæa frejdad. Sedan den tiden har hon fått beröm: hon börjar tagas till bruk i liknelser. I ekonomien duger hon föga, och om någon enda satt henne vid sin parterr, så måste det vara sparsamt; jag har icke sett det. Hon är också alltför litet prydlig, och synes knappt till utan att efterletas. Konvaljen, som våra flesta ängar bära, har samma litenhet och en äfvenså skär lukt. Violblomman luktar nästan intet: blå- och hvit-sippan, den röda ljungblomman, våra flesta trädslags blommor, likaså. Guldvifvan, som är rätt vacker, har en dragning åt elak lukt. Dyfvelstreck, karborrar och tusentals nässlor hålla en menniska till och med på afstånd. – Deremot: den luktstarka och färgrikare växtprakten hos alla våra trädgårdsblommor såsom törnrosor, nejlikor, narcisser, levkojor, den är införd utifrån. Norden kan icke berömma sig af dem såsom af sitt.

Året hos oss är icke gynnsamt för blommor, endast ett litet antal af månaderna kännes ljuf. Kanske är det dessa långa nordiska vintrar, som qvarhållit landet och folket i ungdom, och gifvit oss en sådan pregel inför Europa. Ty om vårt år blott till en tredjedel är vegetativt och utvecklande, men till två tredjedelar sammandragande, hopläggande och tillslutande, så betyda ju de 2000 år, som vår nation bott i Europa, egentligen knappt 700 år, jemfördt med hvad de folk lefvat, som haft sina år nästan alltigenom af vegetativ, utbildande och kultivativ natur, eller haft dem så åtminstone mer än vi. En italienare, som hvarje år upplefver tio utvecklingsmånader, har, om han dör vid 60 år, njutit 600 sådane. Men en svensk, som dör vid samma ålder, fick endast (4 à 5 x 60) 240 à 300. Det var knappt hälften. Svensken är således, hvad utveckling beträffar, endast 30 år gammal, då italienaren är 60. Samma årstid, som bjuder syd-europeen att sitta vid sitt vin, trefligt pokulerande eller ifrigt samspråkande med fränder och gäster om allt hvad nyttigt och artigt fins; samma årstid bjuder svensken att åka kälke, gå på skridskor, hugga ved eller sofva. Är det underligt då, att han är ung? Men den förre måste vara en stadgad, i lifvets hela alfabet väl bevandrad man. Men efter det en gång blef vår lott i verlden att åka kälke, så låt oss göra det. När en glad flicka sitter på och en gosse på skridskor drar, då går det i ett huj. Det tycker jag om, och låt vara att jag skryter litet med norden.

Avslutningsvis bör påpekas att jag ännu inte har gett upp. Om Almqvist även besökte Segersgärde den där sommaren så ska jag uppdaga det. Mitt senaste spår i fallet är hans jämnårige kamrat från tiden i Uppsala, Johan Haquin Wallman, även kallad Sveriges första arkeolog samt, för övrigt, en framstående botanist. Det var han som lät avrita och även i övrigt noga dokumentera den gamla stenkyrkan i Lofta. Den var byggd på 1200-talet och fylld av bisarra väggmålningar, men den revs förstås och ersattes på sedvanligt sätt av en jättelik Tegnérlada – en av de största landsortskyrkorna i landet.

När Almqvist kom förbi med sin vagn där på landsvägen pågick nybygget som bäst. Den saken borde han ha sett och noterat. Kanske stannade han även till i prästgården som numera är ett av bara två hus i Lofta kyrkby som står kvar från tiden före Tegnérladan. Det andra är den timrade sockenstugan, redan då över hundra år gammal, och det intressanta med det huset är att senast i raden ägare är jag och min fru, poeten Aase Berg, hon som i Ruth Hillarps underliga, dubbelexponerade porträttfotografier kom att kallas Tintomara.

Exakt vad vi ska ha kåken till är aningen oklart, men säkerligen kan den bli operationsbas för botaniska utflykter – och varför inte också för nya undersökningar om Almqvist och hans upplevelser på resan genom Tjusts härad i norra Kalmar län, sommaren 1836.

[1] Sigfrid Almquist var för övrigt kusinbarn till författaren av Törnrosens bok.

Eva Bonnier avtackas med blommor och tal. Från vänster: Cecilia Sidenbladh, Ture Rangström, Vanja Edwinson och Eva Bonnier.

Vid årsmötet avgick Eva Bonnier som ordförande och Ture Rangström avtackade henne:

Tack till Eva Bonnier – Almqvistsällskapets avgående ordförande!

Här kommer några tacksamma ord från styrelsen via undertecknad till Eva som har varit vår eminenta ordförande i Almqvistsällskapet under flera år. Hon har lett vår väg genom de Tintomariska skogarna och hållit vår sökande skara tillsammans så vi inte hamnar på villovägar.

Det har varit en lyckosam period i en svår och mörk tid. Det är just då man behöver Carl Jonas Love Almqvist och hans märkvärdiga texter och hans häpnadsväckande livsöde som sällskap. Man kan gå ensam eller tillsammans. Men vi mår bäst då vi leds av vår engagerade ordförande.

Påfallande ofta är det kvinnor som har styrt vår väg. Inte bara Tintomara. Karin Westman-Berg, Kerstin Brunnberg, Eva Bonnier och nu Birgitta Wistrand som är den senaste. Här i kväll avtackar vi den ena och hälsar den andra välkommen i samma andetag.  Bättre kan det inte vara!

Vi i Almqvistsällskapet strålar samman i Almqvists anda och vånda och lynne året runt. Vi håller vakt och håller utsikt. Vi uppmuntrar till skådespel, konst och vetenskap och underbara läsupplevelser när det går an…

Vi har fasta vanor. Vi ses till exempel vid Solna kyrka och Almqvists grav i sommartid i törnrostid med svischande svalor. Vi äter Topsys och Loves krusbär vare sig dom har taggarna utåt eller inåt.

Vår resa med Eva som trädgårdsmästare har varit mycket fröjdefull och omväxlande. Hennes frön har burit frukt. Vi gläds åt vårt ansikte utåt – Almqvistiana – som under Jonas Ellerströms redaktörskap har blivit en vacker betydelsefull skrift av högsta klass. Vi gläds åt detta! Och när alla är glada är det dags att sluta. Vi tackar dig för åren du ägnat Carl Jonas Love Almqvists sällskap som ordförande och för vad vi och våra medlemmar har skördat tillsammans med dig.

”Jag vill promt till Söder!” den 30 oktober 2021

Topsy Bondeson och Olof Holm ledde guidad vandring runt minnen av Almqvist, hans samtida och valfrändskaper.

Release av Almqviststiana 45 – Love Almqvist och Wendela Hebbe ur döttrarnas perspektiv den 3 oktober 2021

Signe Hebbe, som nådde framgångar på operascenen mycket tack vare stödet från mamma Wendela Hebbe och extrapappan Lars Johan Hierta. Mia Almqvist å andra sidan, vars pappa Carl Jonas Love Almqvist anklagades för mordförsök genom förgiftning och flydde till USA samma höst som Mia skulle fylla 22 år. Det satte förstås djupa spår som hon aldrig riktigt återhämtade sig från.

Signe Hebbe sjöng och Mia Almqvist tystnade. Men trots dessa olikheter och skilda förutsättningar så behöll de ändå vänskapen genom åren, en kontakt som hade etablerats genom vänskapen mellan Wendela Hebbe och Carl Jonas Love Almqvist.

Ett av de starkaste minnena från kvällen i Wendela Hebbes hus är följande episod som Gunilla Hermansson återgav på ett gripande sätt: När Almqvist hade lämnat Sverige och flytt till USA så förpassades hans porträtt upp på vinden i familjehemmet. Där fick det stå med bilden vänd mot väggen. Men när ingen såg så hände det ibland att Mia Almqvist och hennes bror Ludvig smög sig upp på vinden, vände på tavlan och satte sig ner och grät när de tittade på porträttet av sin far.

Frågan om huruvida Almqvist var skyldig till de famösa mordförsöken eller inte kom också upp på bordet mot slutet av kvällen, och även om vi inte kom fram till någon definitiv lösning på gåtan så kunde vi ändå konstatera att det finns en hel del graverande fakta i målet för Almqvists del.

Sammanfattningsvis blev det en riktigt trevlig och vederkvickande litterär salong tillsammans med Almqvistsällskapet som kulminerade i en gemensam middag i restaurang Hebbevillan.

Nils Mårtensson

Bokhelg den 28–29 augusti på Stockholms stadsmuseum

Under bokhelgen i augusti samlades litterära föreningar på Stadsmuseet och höll bokbord och presenterade Love Almqvist för besökare och medlemmar. Olof Holm talade inför ett 50-tal åhörare om Almqvist och Stockholm under rubriken ”Stockholm, o Stockholm, du ormdigra kula”.

Det blev en intressant kväll med annorlunda infallsvinklar när Almqvistsällskapet gästade Wendelas Vänner i Wendela Hebbes hus. Gunilla Hermansson, professor i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet, och Jonas Ellerström, redaktör för Almqvistiana, berättade gripande om Signe Hebbe och Mia Almqvist, deras vänskap och tillvaro som barn till skandalomsusade kändisar på 1800-talet.

Almqvist och kvinnan

Den 16 juli på Karlsro i Upplands Väsby talade Olof Holm för ett trettiotal PRO-medlemmar om Det går an och Europeiska missnöjets grunder.

Uppvaktning vid Almqvist grav

I år kunde vi till sist genomföra den sedvanliga uppvaktningen i törnrostid vid Loves grav på Solna kyrkogård. Den 3 juni hade 25 Almqvistvänner samlats för att höra Jonas Ellerström, författare, bokförläggare och tillika redaktör för Almqvistiana, tala om sitt personliga förhållande till Almqvist. Talet finns i förkortad form att läsa nedan. Uppvaktningen avslutades med kaffe och klubbmästare Topsy Bondesons sedvanliga krusbärspaj.

Tal vid Almqvists grav den 3 juni 2021

Jag har vid det här laget ägnat poesin större delen av mitt liv. Det hjälper mig att välja ämne för det här talet vid Carl Jonas Love Almqvists grav intill Solna kyrkas södra långvägg. För även om Loves poetiska verk är litet i förhållande till det totala omfånget av hans skrifter, så är det väl värt att dröja vid. Här kommer jag att uppehålla mig vid vad som rent formellt hör till poesins område, inte vid de suggestiva naturlyriska stämningarna i folklivsberättelserna eller den drömskt romantiska tonen i fantastiska berättelser som Drottningens juvelsmycke eller Amorina.

Rimligen var de första Almqvistdikter jag stötte på några av hans Songes, vare sig det var på gymnasiet eller under första året av mina litteraturvetenskapliga studier vid Lunds universitet. En av mina lärare där var för övrigt Bertil Romberg, ett av Almqvistforskningens och Almqvistutgivningens stora namn. Men hans entusiasm och rena glädje inför litteraturen behövdes inte för att få dikter som ”Stjärnorna” eller ”Häxan i konung Karls tid” att leva, det gjorde de av egen kraft i mina öron.

Den elaborerade inramningen till songesdikterna upptäckte jag lite senare, när jag ville läsa mer än det halvdussin dikter som med små variationer återkom i skilda antologier. Tanken på dikten som basen för ett allkonstverk, poesin understödd av musik och sång, dramatiserad i tableaux vivants och inte minst gjord extra fantasieggande genom att utspelas bakom halvgenomskinligt, färgat tyg – allt detta kunde också jag, som tyckte att jag hörde modernismen till, finna ändlöst fascinerande.

Den fulla komplexiteten i dessa skenbart enkla dikter såg jag kanske först när jag år 2012 redigerade en samlad utgåva av dem som fick titeln Drömbilder. Exotism står i dessa 49 dikter (plus en instrumental) sida vid sida med nationalromantik, skira idyller försöker samsas med vildsint våldsverkan, översvinnlig längtan visar sig rymma en stark erotisk underström. Ändå är verket med alla sina fasetter en helhet.

Jag har kommit att misstro den inte ovanliga bilden av författaren och människan Almqvist som en dubbelnatur. Är det inte att göra saken alltför enkel, alltför psykologiskt dramatiserad? Jag föredrar att tänka på Almqvist, hans person och verk, som mångskiktade – på ett sätt påminnande om den tänkta sceniska representationen av songes-dikterna, där de olika visuella och auditiva lagren inte skymde varandra utan samverkade.

Almqvist återkom till poesin i större omfattning först under exilåren i Nordamerika. Det avsnitt av jättemanuskriptet Om svenska rim som kallas Sesemana (efter originalet Hans Jacob Seseman, som Love uppenbarligen identifierade sig med) rymmer över femhundra exempel på hur rim kan användas i svenskspråkig poesi. Här är det alltså formen som står i centrum, medan det i Songes varit innehållet. Konstfullheten i songes-diktningen är omsorgsfullt dold, medan läsarens uppmärksamhet i Sesemana nära nog bryskt riktas på de utstuderade rimmen och versmåtten. Och om Songes trots allt domineras av elegiska vemodsstämningar präglas dikterna i den till stoffet vardagsnära Sesemana av en lätt manisk komik.

Tillsammans med författaren, översättaren och nonsenskännaren Isabella Nilsson arbetar jag nu med ett urval ur Sesemana som ska utkomma till hösten 2021. Omigen upptäcker jag rikedomen, kontrasterna, just det mångskiktade i Almqvists författarskap. Och på nytt slås jag av hur läsbar, hur omedelbart tillgänglig han är. Att kluriga eller stolliga rimmerier, nedskrivna på ett pensionat i Philadelphia för mer än 150 år sedan, fortfarande kan fängsla så! Det gör det mer än väl motiverat att hylla författarens minne med att samlas här i solskenet, samtala, dricka kaffe och äta krusbärspaj.

Jonas Ellerström är författare, förläggare och sedan 2017 redaktör för Almqvistiana.

2020

Uppvaktning vid Almqvists grav

Inställt p.g.a Covid-19

Varje år när törnrosen blommar uppvaktar vi Love Almqvist vid hans grav. Många har talat: Folke Isaksson, Harald Forss, Sivar Arnér, Peter Curman, Ingrid Sjöstrand, Ylva Eggehorn, Tua Forsström, Agneta Pleijel, Irene Lind, Ingvar Carlsson och styrelsens medlemmar. I år talar Jonas Ellerström. Efteråt kaffe med klubbmästare Topsy Bondesons krusbärspaj.

Var: vid Almqvists grav på Solna kyrkogård, invid kyrkomuren
Tid: onsdagen den 3 juni 2020 kl. 17:00

Busstur i Almqvist spår i Upplands Väsby och Sigtuna

Inställt p.g.a Covid-19

Vi följer spåren efter Almqvist i hans egen hembygd och i hans egna texter (Målaren, Sviavigamal, Hermitaget, Folkskrifterna).
Värd: Vanja Edwinson, guide Olof Holm. Ett samarbete med ABF Seniorakademin.

Plats: Start och hemkomst på
busstorget vid Upplands Väsby pendeltågstation.
När: lördagen den 30 maj 202 kl 10:30-15: 00
Pris: 150 kronor.
Anmälan: 08-505 868 00 eller info.norrastockholmslan@abf.se

Hierta, Hebbe, Almqvist – moderna människor & visionära journalister.
Vi planterar krusbär på Love Almqvists torg!

Inställt p.g.a Covid-19

Aftonbladets redaktion på 1840-talet sjöd av liv. Några av de vassaste journalisterna fanns där och arbetade tillsammans med den dynamiske ägare Lars Johan Hierta.  Tidningen tog aktiv del att omforma ett stelnat samhälle efter framtidens krav.  I samarbete med Wendelas Vänner presenterar vi samtal, texter och sketcher från en dramatisk period när det moderna Sverige föddes.

Ami Lönnroth, Wendelas Vänner, och Olof Holm, Almqvistsällskapet, samtalar med Kerstin Brunnberg som moderator och med uppläsningar av skådespelarna Tuvalisa Rangström och Richard Forsgren. Ett samarbete med ABF.

Plats: Upplands Väsby kommunbibliotek, mittemot pendeltågstationen.
Tid: onsdagen den 29 april 2020 kl 18:00.

I samband med programmet planterar Almqvistsällskapet krusbärsbuskar på Love Almqvist torg, framför biblioteket.

Almqvist, Swedenborglärjungen samt release av Almqvistiana

Almqvist läste Swedenborg, umgicks med swedenborgare och skrev essäer och traktater i Swedenborgs anda. I sina skönlitterära texter refererar han öppet eller dolt till Swedenborg.  Hur fungerar detta? Är Det går an en swedenborgsk text?

Susanna Åkerman från Swedenborgsbiblioteket, Jonas Ellerström från Almqvistiana samtalar. Carl Uhnbom och Irene Lindh läser.

Samtidigt: release av Almqvistiana, som ägnas förhållandet Swedenborg-Almqvist. Om du inte kan närvara kommer du att få numret hemsänt senare. Ett program i samarbete med Swedenborg Forum.

Plats: Swedenborg Forum, Ölandsgatan 51, portkod 6507 + OK.
T-bana till Skanstull.
Tid: onsdagen den 4 mars 2020 kl 18:30.

Almqvistporträtt i musik, ord och bild

Mats Persson. Foto: Leo Hermodsson.

Almqvists sånger är kända, men hans pianostycken är ofta bortglömda, även om Stig Ribbing och Lennart Hedwall spelat in en del.  Mats Persson, själv tonsättare och pianist, arbetar med att utge ett cd-album med pianomusiken komplett inklusive alla varianterna. Den 26 januari 2020 tog han emot sällskapet i sin ateljé och gav en försmak på flygel, taffel och klavikord. Han manade fram ett porträttgalleri av diktade och verkliga personer: Marie-Louise, en fantasi över dottern, Carl Vilhelm, över sonen, båda på flygel. Så följde Min mors minne på taffel, Avsked av min fader åter på flygel liksom porträttet över väninnan Wendela Hebbe, Vendelas mörka lockar. Så framträdde Richard Furumo och, på det spröda klavikordet, uppträdde La Capricciosa, Tintomara. Finalen var självporträttet Love Almqvist.

Almqvist, av Siri Derkert; bandjärn.

På väggen hängde en Almqvistrelief i   bandjärn av Siri Derkert, som     kommenterades av sonsonen Jakob   Derkert.   Skådespelaren Stefan Böhm     läste Almqvisttexter som har direkt   anknytning  till  de musikaliska     porträtten. Så samverkade  musik, bild   och ord till ett   genomkomponerat   allkonstverk kring   Almqvistporträtt.   Ateljén fylldes till   bristningsgränsen i   två föreställningar av den  generöse Mats Persson. Vi längtar efter att få ta del av Mats’ cd-utgåva med all pianomusik och rik dokumentation!

 2019

Att fånga det undflyende – Hilding Linnqvist sökte Tintomara

Under Hilding Linnqvist långa liv som konstnär upphörde han inte att fascineras av Almqvists Drottningens Juvelsmycke. I olika former – bokillustrationer och scenografi – sökte han gestalta nyckelscener men framför allt Tintomara själv. Skissblocken vittnar om nya ingångar, nya poser, nya former.

Nummer 41 av Almqvistiana ägnas Linnqvists intresse för Almqvist. Se under fliken Almqvistiana.

Linnqvists efterlämnade skisser och verk ägs av Stiftelsen Hilding Linnqvists konst och finns på Marabous konsthall, Löfströmsvägen 8 i Sundbyberg. Den 26 november 2019 plockades detta unika material fram ur sina lådor och skåp och visades för Almqvistsällskapets medlemmar.

Susanna Slöör från stiftelsen, Cecilia Wallman från konsthallen, Jonas Ellerström från Almqvistiana och Cecilia Sidenbladh (moderator)  inbjöd till ett samtal om Linnqvist, Tintomara och Almqvist.


Hierta, Hebbe, Almqvist – moderna människor och visionära journalister

Aftonbladets redaktion på 1840-talet sjöd av liv. Några av de vassaste journalisterna fanns där och arbetade tillsammans med den dynamiske ägare Lars Johan Hierta.  Tidningen tog aktiv del att omforma ett stelnat samhälle efter framtidens krav.  I samarbete med Wendelas Vänner presenterar vi samtal, texter och sketcher från en dramatisk period när det moderna Sverige föddes. Kerstin Brunnberg samtalade med Ami Lönnroth och Olof Holm om denna omdaningens tid. Tuvalisa Rangström och Richard Forsgren läste texter av Aftonbladsjournalisterna. Ett samarbete med Vendelas Vänner på Stockholms Stadsbibliotek den  27 mars 2019.

Tuvalisa Rangström, Richard Forsgren.

Uppvaktning vid Almqvists grav

En liten skara från Almqvistsällskapet uppvaktade den vidunderliga författaren Love Almqvist vid graven vid Solna kyrka, enligt traditionen ”I Törnrostid”. De hade med sig en vacker kvist av en törnros och ett litet skådespel som framfördes av Ture Rangström, Tuvalisa Rangström och Peter Ågren.

Ackompanjerade av cittra och skirt klockspel stod alla där i duggregnet vid kyrkomuren för att stilla behovet av hugsvalelse och vederkvickelse. Herregud vad det var vackert! Alla var hänförda av stundens allvar och Almqvists blomstrande språk där han jämför sig själv med en nervös ekorre. Han var en flyktig människa. ”Att sitta uppe bland grenarna mitt i rikedomen av denna välluktande blomstring, så att hon själv knappast syns, det är en lust.”

Ture Rangström framförde osnutna tankar om den olycksalige poeten som var i ständig rörelse. Det är därför det inte finns någon hyggligt bra staty eller folkkärt monument över Carl Jonas Love Almqvist. Han sitter aldrig stilla långa stunder och poserar. Han har inte ens ett fridfullt museum uppkallat efter sig som är värt namnet. Inte ens en maträtt har namngetts efter skalden vad jag vet. Den ekologiska kokboken ”Det går an” med Almqvist-recept är inte skriven ännu. Biff Strindberg, Biff Rydberg och Biff á la Lindström ligger ohotade på faten. Möjligtvis finns det utrymme för Almqvists krusbärspaj och specialkryddad havresoppa!

Tuvalisa tröstade oss med recitera några vackra Songes och några mustiga Strounts. Sedan gick hela skaran och drack kaffe och smakade på klubbmästaren Topsys underbart hemlagade krusbärspaj.

Ture Rangström som konferencier binder ihop Peter Ågren musik och Tuvalisa Rangström recitation vid Almqvists grav, juni 2019.

2018

Love Almqvist vs August Strindberg

Den 12 september 2018 var det dags för kulturprofilernas ultimata kamp. Carl Jonas Love Almqvist mot August Strindberg!

August: Det är synd om människorna.          Love: Pourquoi hänga läpp?

Medverkande: Skådespelarna Richard Forsgren, Tuvalisa Rangström och Richard Turpin. Jonas Dominique står för musiken.
Sekonder: Cecilia Sidenbladh, dramatiker och Almqvistfreak, och Ture Rangström, dramatiker och f.d. teaterchef för Strindbergs Intima Teater.

Plats: Stockholms stadsbibliotek. Sveavägen 116, Stockholm
Almqvistsällskapet i samarbete med Stockholms stadsbibliotek.

Uppvaktning vid Almqvists grav

I törnrostid, den 24 maj 2018, samlades medlemmar av Almqvistsällskapet på sedvanligt vis vid Loves grav på Solna kyrkogård.

Denna gång höll Johan Hirschfeldt, f.d. justitiekansler och president i Svea Hovrätt, kunnig på Almqvist och mycket annat, ett intressant och underhållande anförande där han kom med ny information som faktiskt kompletterar forskningen kring Det går an.

Anförandet i sin helhet finns under fliken Artiklar om Almqvist.

Almqvists resa till Paris

Den 25 mars 2018 berättade Cecilia Sidenbladh på ABF Stockholm om Almqvists resa till Paris under hösten 1840 (se under fliken Almqvist i Paris), och Irene Lindh läste ur hans brev och artiklar. Cecilia och Irene berättade också om den roman som Almqvist inspirerades till där, Gabrièle Mimanso. Sista mordförsöket emot konung Ludvig Filip i Frankrike, hösten 1840 – en märklig äventyrshistoria där nordiskt och nordafrikanskt möts.

En artikel om Almqvist i Paris har lagts in under fliken Almqvists Liv.

Invigningen av chiffonjén 

Wendelas Vänner  har invigt den Almqvistska chiffonjén och det nyinredda Aftonblads-rummet i Wendela Hebbes Hus i Södertälje.

Lite fakta om Almqvists chiffonjé
Loves chiffonjé –  den som han skrev sina manus vid, den som de fatala PM:en hittades i vid polisens husundersökning i juni 1851.
Genom en donation från Agneta Kellberg, barnbarnsbarnbarn till Loves helsyster Louise Kellberg, är den nu i Almqvistsällskapets ägo. Chiffonjén har sin  plats i Wendelas Hus i Södertälje hos föreningen Wendelas Vänner.
Ursprungligen stod chiffonjén i den lägenhet som Almqvist och hustrun Maria hade i Lars Hiertas fastighet, Stora Nygatan 21 i Gamla Stan  Almqvist bodde där vägg i vägg med journalisten Wendela Hebbe under större delen av 1840-talet. Föreningen Wendelas Vänner  berättar i sitt Aftonbladsrum om den miljö som Wendela trädde in i, när hon 1841 anställdes av Lars Hierta på Aftonbladet och lärde känna Aftonbladskretsen, där Almqvist var en viktig person. Chiffonjén intar en viktig plats i Aftonbladsrummet.

Almqviststugan i Köla

Almqviststugan i Köla
Västra Värmland är väl värt ett besök. Mer dramatiskt än den idylliska Fryksdalen. Vackra sjöar, stora utsikter, välbevarad äldre bebyggelse. Här bodde Almqvist i ett och ett halvt år, 1824-25. Hans stuga återfanns av hembygdsforskare och flyttades tillbaka till sin  ursprungliga plats för 25 år sedan. Nu vårdas den av Almqvistkommittén av Köla Stämma (Åmotfors hembygdsförening).