Almqvist i media

En obotlig romantiker som ännu går an

Av Arne Melberg

SvD 27 sep, 2016

Romanförfattare, kompositör, samhällsdebattör och pedagog – C J L Almqvist hade många strängar på sin lyra. 150 år efter hans död är hans verk fortfarande levande klassiker, som förenas av drömmen om det himmelska och ­resans förvandlande kraft.

Carl Jonas Love Almqvist (1793–1866) fotograferad i USA, med en hatt som han påstod sig ha tagit från en stupad soldat i inbördeskriget. Foto: F S Keeler/

I dagarna har det gått 150 år sedan Carl Jonas Love Almqvist fick ur tiden. Han dog på ett sjukhus i Bremen, där han bott som inneboende under sitt sista år, ivrigt arbetande med sina omfångsrika manuskript. Han hade flytt Sverige 1851 och tagit sig till USA, där han levde i 15 år innan han kom tillbaka till Europa och Bremen. Det brukar sägas att det var för att komma närmare Sverige och familjen, kanske hoppades han på amnesti för de brott han fortfarande var ­efterlyst för, kanske hoppades han att få se lite av den svenska jord han hade blivit alltmer bunden till under sin landsflykt. Någon hemkomst blev aldrig av men han kunde åtminstone glädja sig åt att ett av de politiska krav som han och alla andra liberaler hade brunnit för gick i uppfyllelse: 1865 avskaffades ståndsriksdagen och ersattes med en riksdag med två kamrar, ett stort steg i demokratisk riktning.

Almqvist flydde Sverige, anklagad för giftmordsförsök och diverse bedrägerier. Hans skuld blev ­aldrig definitivt fastlagd och har ifrågasatts av många. Kanske överheten försökte tysta en oppositionell röst? Senast har man kunnat läsa en noggrann genomgång av fallet i Johan Svedjedals monumentala biografi i tre band (2007, 2008 & 2009). Inte heller Svedjedal landar i någon helt säkrad slutsats men de många indicier han radar upp pekar obönhörligt mot: skyldig! Tyvärr måste det anses som högst troligt att Almqvist visserligen var en fumlig nybörjare som brottsling men att han likväl försökte mörda den gamle procentaren von Scheven med arsenik i havresoppan, att han fifflade med skuldsedlar, förvrängde sitt namn etcetera. Tilläggas bör ändå att vi vet bra lite om Almqvists liv runt 1850, exempelvis kan vi bara gissa varför han skulle ha företagit sig de bisarra brott han anklagades för. Ont om ­pengar? Säkert – men räcker det som förklaring? Också den politiska och sociala situationen är dimmig: att Almqvist var utfrusen och rentav förföljd av över­heten verkar någorlunda klart, likaså att han uppvaktades av några unga radikaler. Men var han en viktig person? Eller var han överspelad?

Hur som helst betydde landsflykten att Almqvist, som var en litterär hjälte på 1830-talet, försvann inte bara ur landet utan också ur offentligheten. På 1870-talet kom några försiktiga levnadsteckningar, men den stora vändningen kom 1894 med Ellen Keys studie ”Sveriges modernaste diktare”. Därmed ändrades den bild som var förhärskande när Almqvist flydde landet: en förförisk men opålitlig och amoralisk författare, en som man aldrig visste var man hade. Nu blev han i stället den framsynte ­experten på kärlek och samliv. Tillsammans med Fredrika Bremer skapade han den svenska prosans första klassiker. På 1920-talet började man ge ut hans samlade verk; utgivningen avstannade men ett nytt försök sattes igång på 90-talet. Inte heller det är ännu så länge fullbordat: landsflyktens arbeten, ­exempelvis ”Om svenska rim” – ett manuskript på 1 500 sidor – är fortfarande bara delvis utgivna. Det mesta kan man läsa elektroniskt på den oumbärliga Litteraturbanken, mycket finns också att köpa – mycket mer, skulle jag tro, än av någon annan svensk 1800-talsförfattare före Strindberg. Almqvist har också ägnats intensiv uppmärksamhet av många forskare och det har kommit flera biografier, krönta av Svedjedals tre band, tillsammans lika omfattande som ”Om svenska rim”.

Almqvists författarkarriär utmärks av snabba förvandlingar: varje handbok slår fast att han gick från ”romantik” till ”realism”. Den tidige Almqvist var en esoterisk svärmare, fylld av märkvärdiga idéer om människornas himmelska bestämmelse. Han skrev otaliga manuskript som inte skulle publiceras förrän långt senare eller inte alls: märkvärdigast är väl den fantastiska romanen ”Amorina”. Runt 1830 började han publicera sig under samlingsrubriken ”Törnrosens bok”, där den demoniske Rickard Furumo strör ut berättelser för Herr Hugo och hans familj på ”Jaktslottet” – mest känd är väl den historiska romanfantasin om mordet på Gustav III: ”Drottningens juvelsmycke”. Där cirkulerar handlingen kring en figur som fått ett eget liv utanför litteraturen: androgynen Tintomara.

Vid slutet av 1830-talet bombarderar Almqvist bokmarknaden med nya titlar, den mest uppmärksammade blev ”Det går an”. Dessutom rader av ”folklivsberättelser”, varav några är pärlor, som ”Kapellet”, om den unge prästen i ett fiskeläge, eller ”Målaren”, om en överklassig slyngel som omskolas till vandrande målarmästare. Bråket kring ”Det går an” betyder att Almqvist blir av med jobbet som rektor för ett slags försöksgymnasium och börjar försörja sig som skribent i den liberala och oppositionella pressen. På 1840-talet lever han på sin penna och skriver allt längre romaner – de betalades per ark – men också en omfattande journalistik. Hans samlade författarskap är kolossalt vad gäller volym och mångsidighet. Där finns inte bara romaner och berättelser utan också gedigna artikelserier om ”Den svenska fattigdomens betydelse”, ”Om svenska uppfostringsväsendet” och om det ”Europeiska missnöjet”, där finns en serie läroböcker, början till en ordbok. Och musik: han komponerade drömska ”Songes” och ”Fria fantasier” för piano. Det verkar för övrigt ha varit vid pianot som han försörjde sig i USA. När han blev bigamist och gifte sig med sin pensionatsvärdinna i Philadelphia spelade han till gästernas förnöjelse innan han kunde dra sig tillbaka till sitt rum och drömma om svenska krusbär.

Finns här någon konstant? Kanske två: drömmen om det himmelska och resans förvandlingar. Författarskapet är fullt av uppbrott och förflyttningar, av kärleksfulla beskrivningar av svensk natur och miljö. Det är märkvärdigt nog bara från de femton åren i USA som vi inte fått några vandringsberättelser; då verkar Almqvist mest ha ägnat sig åt svenska språket. I ”Drottningens juvelsmycke” flyttar vi runt i Stockholm men också till Vikbolandet. Vi möter ett uppbåd av historiska och fiktiva ­figurer och uttrycksformerna vandrar från dialog till scen till berättelse. Och genom den oåtkomliga Tintomara glider vi mellan man och kvinna, djur och människa, jordiskt och himmelskt. ”Kapellet” inleds med vandring, ”Målaren” med en roddtur, båda slutar med huvudpersonernas förvandlingar. ”Det går an” startar när ångbåten lämnar Stockholm: det är tidens modernaste och raskaste transport. Resan fortsätter med häst och vagn ner till Lidköping och slutar i de ”tvenne rosiga rum” som huvudpersonen Sara Videbeck hyr ut till älskaren Albert. Jag föreställer mig att den livfullt skildrade resan lockar med läsaren så att man till slut ska acceptera att landa i de rosiga rummen.

”Det går an” tillhör de fåtaliga svenska 1800-talsverk som fortfarande blir spontanlästa. Den finns i bokhandeln i en lång rad utgåvor, den har dramatiserats och spelats som parkteater, den har i somras blivit opera. Jag var lycklig nog att se operaversionen på Läckö slott och kunde konstatera att ”Det går an” hade förvandlats till en ungdomligt fräsch erotisk komedi. Det var befriande att kunna skratta och glädjas åt den vackert skildrade förälskelsen och därmed slippa att ta ställning för eller emot. Det har man nämligen ägnat sig åt alltsedan berättelsen först kom ut 1839: det var den som befäste Almqvists rykte som o- eller a-moralisk folkförförare. Almqvists lilla berättelse om Sara och Albert har därmed undergått de märkligaste förvandlingar: från att vara samhällsomstörtande i sin egen tid, till att med Ellen Key framstå som uppbygglig, och till att idag kunna tas på lek. Dessutom kan den nog fortfarande bidra till en diskussion om högst aktuella samlivsfrågor: ska det vara äktenskap? Eller särboskap eller samboskap eller vad?

Det-går-an-prästen Almqvist på väg till helvetet. Anhängarna, däribland Lars Johan Hierta, vill behålla sin präst. Nidbild av G Wahlbom i Folkets Röst 1851. Foto: IBL

I samtiden betraktades Almqvists förslag – samliv utan äktenskap – som högsta omoral eller som prostitution. Den livliga debatt som romanen orsakade, med en rad följdskrifter, gick unisont emot ”Det går an-moralen”. Men från och med Ellen Key var det i stället det kärlekslösa äktenskapet som kallades prostitution. Och idag är Sara Videbecks praktiska problem ­sedan länge lösta: kvinnan är inte längre omyndig och hon kan fritt utöva sitt yrke. Sara och Albert kan utmärkt leva samman utan att gifta sig. ”Det går an-moralen” har segrat.

Eller har den? Läser man ”Det går an” efter bokstaven så finner man att samlivet mellan Sara och Albert, det som berättelsen mynnar ut i, inte alls är något samliv. Det är snarare ”ett besöksäktenskap utan alla vardagens problem” – jag citerar Svedjedals träffande beskrivning. Sara deklarerar att hon inte vill slösa tid på att laga mat: det finns ju en ”god matinrättning i grannskapet” där Albert kan få sin middag. Kärleken bör nämligen ”aldrig göras lidande eller beroende av sammanboning eller hushållning”. Och Albert tvingas konstatera att ”vi skola endast hava vår kärlek gemensam”. Budskapet är inte bara mot äktenskapet utan mot alla former av organiserat samliv; Albert och Sara ska bara träffas när andan faller på.

När jag för länge sedan ivrigt studerade Almqvist studsade jag över detta och insåg att ”Det går an” formulerar en utopi – drömmen om himmelsk kärlek, befriad från allt jordiskt – som var lika orealistisk då som den är idag. ”Det går an” har en realistisk ansats men den mynnar ut i samma romantiska fantasi om den himmelska kärleken som den unge Almqvist odlade. Idag känner jag inte samma behov av att ta ställning för eller emot Almqvist och ”Det går an” och jag bryr mig inte om de rosiga rummen, även om de lockar med himmelsk förvandling. Jag kan i stället glädja mig åt resans och förälskelsens behag. Och tycka att ett samliv skulle vara bra trist om man inte ens fick äta middag tillsammans.

Arne Melberg är professor em i litteraturvetenskap vid Oslo universitet.