Skuldfrågan

Skuldfrågan – en kort sammanställning av forskning och ståndpunkter

Ända sedan Almqvist den 11 juni 1851 hals över huvud lämnade Stockholm, för att den 28 augusti samma år kliva i land i New York, har frågan om hans skuld eller oskuld, när det gäller giftmordsförsök på Johan Jakob von Scheven samt stöld och förfalskning av reverser, dryftats, debatterats och även grälats om. 

I antologin Perspektiv på Almqvist (1973) redogör Per-Edvin Wallén i ”Några synpunkter på frågan om Almqvists skuld” för forskning och ståndpunkter i ämnet fram tills antologin publicerades. Genomgången lyder kortfattat sålunda: Arvid Ahnfelt fann i C.J.L. Almqvist, hans lif och verksamhet (1876) Almqvist vara skyldig till reversstöld och förfalskning, men ställde sig mer tveksam till giftmordsförsöken. Albert Lysander kom till samma slutsats i C.J.L. Almqvist. Karakters- och lefnadsteckning (1878).

Juristen Johan Olof Hultgren utreder i sin skrift Var regementspastor Carl Jonas Ludvig Almqvist skyldig till de brott, för hvilka han anklagades? (1881) noggrant alla anklagelsepunkterna mot Almqvist, och kommer fram till att han var oskyldig.

Släktingen Ernst Almquist ville i C.J.L. Almquist. Studier öfver personligheten (1914) helt frikänna Almqvist.

År 1928 publicerade så Ruben G:son Berg C.J.L. Almquist i landsflykten 1851–1866, där han också undersökt skuldfrågan. Han finner inga hållbara bevis för att Almqvist gjorde sig skyldig till giftmordsförsök, men är kluven när det gäller övriga anklagelser. Bevarade dokument kunde inte ge några tydliga bevis varken för eller emot så han lämnade sin undersökning där.

Att bevisläget var solklart tyckte däremot juristen Axel Hemming-Sjöberg i Rättegången mot C.J.L. Almqvist (1929); för honom stod det helt klart att Almqvist var skyldig på alla punkter och att polisförhör och rättegång skötts klanderfritt.

Flera årtionden senare, med början i en uppsats i Svensk Litteraturtidskrift 1969:3, drog juristen Stig Jägerskiöld (släkt på mödernet med Fridolf Hisinger, som Almqvist varit informator åt på 1810-talet) upp frågan till ny granskning. Han underkände helt Hemming-Sjöbergs undersökning och menade tvärtom att Almqvist var fullständigt oskyldig. Året därefter, 1970, kom hans bok Från Jaktslottet till landsflykten, där han i några kapitel ägnar sig åt att argumentera för Almqvists oskuld. Jägerskiölds energiska pläderingar för detta, och andra forskares (bl.a. Knut Ahnlund, Lars Krumlinde och Bertil Romberg) diskrediteringar av hans argument, var föremål för en flera år lång debatt i såväl Svensk litteraturtidskrift som andra periodiska skrifter (se sammanställningen i Wallén 1973, s. 75 f.). Jägerskiöld hade bl.a. låtit en handskriftsexpert på Statens kriminaltekniska laboratorium, Elis Harms-Ringdahl, analysera några möjligen av Almqvist förfalskade dokument (ej av Almqvists hand, meddelade Jägerskiöld – dock utan att ge andra forskare tillgång till handskriftsanalysen, vilket blev föremål för missnöje bland kritiker av Jägerskiölds rön. Harms-Ringdahl publicerade dock i SvD 1972 en artikel där resultaten av hans undersökning framgår). Jägerskiöld menade vidare att Almqvist var offer för en politisk komplott, föranledd av hans tilltagande radikalisering.

Så långt Walléns genomgång – men debatten och argumenten för och emot fortsatte. När Jägerskiöld år 1987 publicerade ytterligare en bok i ämnet; Oskuld och arsenik, där han ännu mer energiskt försökte bevisa att det handlade om en komplott, tog debatten fart igen. Komplotteorin hade innan dess fått stöd av Gunnar Balgård, i Carl Jonas Love Almqvist – samhällsvisionären (1973). Kritiska granskningar av Jägerskiölds rön i den nya boken gjordes bl.a. av Torvald Hellquist i Artes 1989 (nr 15:3 och 15:4) och Bertil Romberg, i Samlaren 1988.

År 2008 publicerades Cecilia Sidenbladhs Rättegången mot Almqvist, där protokollen från polisförhör och rättegången åteges, liksom en ny handskriftsanalys, utförd 2005 av Frank Leander vid Statens kriminaltekniska laboratorium, vilken beställts av Almqvistsällskapet. Till skillnad mot Harms-Ringdahl menar Leander – med reservationen att han saknar förtrogenhet med 1800-talshandstilar – att reverserna ”fullt möjligt” kan vara utförda av Almqvist. Sidenbladh ger även en introduktion till vad ”kriminalgåtan” handlar om.

En genomgång av ståndpunkterna fram till 2009 finns i tredje delen av Johan Svedjedals stora Almqvistbiografi: Frihetens rena sak. Carl Jonas Love Almqvists författarliv 1844–1866 (2009; s. 504–506).

Mycket kortfattat kan sägas att de som finner Almqvist vara oskyldig menar att han var offer för en komplott, iscensatt från högsta ort, d.v.s. kungahuset, med hjälp av polisväsendet och den konservativa pressen, och att vittnesmål som gav belägg för Almqvists skuld var falska. Kritikerna av oskuldsteorin menar att argumenten helt bygger på indicier och rena gissningar, samt att dokument som pekar mot Almqvist som skyldig av de som vill fria Almqvist antingen har ignorerats eller varit föremål för över måttan kreativa omtolkningar.

Nämnas bör också att Svedjedal 2009 (s. 308–310) kortfattat återger en tidigare okänd handskriftsanalys som Jägerskiöld beställde av sin gode vän Stefan Söderlind, handskriftsexpert på Riksarkivet. Söderlind menade det vara entydigt att de aktuella dokumenten utförts av Almqvist, med förvänd handstil. (Om denna analys, se även Petra Söderlund, ” Önskemål eller fakta och sunt förnuft? Handstilsanalysen som försvann” i Almqvistiana nr 50.) Detta utlåtande offentliggjordes eller refererades dock aldrig i någon av Jägerskiölds skrifter och kom till kännedom för allmänheten först i Svedjedals biografi.

Senast i raden att försöka rentvå Almqvist är Bunny Ragnerstam, som i Åskan genom tidevarvet (2021) i ett kapitel ännu mer energiskt (se särskilt s. 263–287) än sina föregångare driver ”komplotteorin”, bl a genom att lägga ett tidsschema och på det sättet påvisa att ett antal händelser omtalas innan de inträffar. (Se även Ingemar Lindahls recension av Åskan genom tidevarvet i Almqvistiana nr 48 och Ragnerstam: ”På komplottmakarnas sida, Kritik av Hemming-Sjöberg” i Almqvistiana nr 49. Samma nummer innehåller även en sammanställning av tidigare forskning i skuldfrågan av Cecilia Sidenbladh: ”Skyldig eller oskyldig? Åtta författare om Almqvists skuld”.) 

De rättsliga följderna för Almqvist

Krigshovrätten som dömde i målet hade 1853 skjutit upp domen till framtiden då Almqvist själv kunde höras. Dock ansåg man att mer än halv bevisning förelåg – enligt den legala bevisteori som härskade i den tidens rättsväsende krävdes bekännelse eller två samstämmiga vittnen för att en anklagad skulle kunna dömas, och rätten ansåg att det fanns bara ett vittne som kunde styrka var och en av anklagelsepunkterna. 

Men Stockholms rådhusrätt hade året innan försatt Almqvist i konkurs p g a de åtta reverser undertecknade O Almgren (ändrat till CJL Almqvist) på sammanlagt 18 000 riksdaler, som von Scheven hade lämnat in. I en senare inlaga ökade von Scheven fordringarna med ytterligare 60 000 riksdaler, förutom ”åtskillige andra reverser och handlingar till icke obetydligt belopp”. Almqvist dömdes 1854 som förrymd gäldenär till tre års straffarbete på fästning – men endast på grund av skulder på sammanlagt 666 riksdaler till släktingar. Rådhusrätten underkände nämligen samtidigt von Schevens samtliga reverser, även de på 18 000 riksdaler som var orsaken till konkursmålet.

Skuldfrågan debatteras vidare

Vi kan konstatera att frågan fortfarande har ett stort publikt intresse. Almqvistsällskapet ser det som sin uppgift att föra debatten vidare och låta olika synpunkter komma till tals – ingen ståndpunkt är för oss självklart ”rätt” eller ”fel”. Handstilsanalyserna av von Schevens åtta reverser har för både de som har skuldförklarat honom och för anhängare av ”komplotteorin” intagit en central plats i bevisföringen. En förnyad kritisk granskning av rättegångsmaterialet av juridisk och kriminologisk sakkunskap skulle sannolikt kunna tillföra upplysningar på flera andra punkter. 

Fallet Almqvist måste också sättas in i en historisk kontext. Den gode Love var tveklöst insyltad i ekonomiska mellanhavanden med ryttmästare von Scheven, men vi kan inte inskränka vårt perspektiv till att med hjälp av polisförhörs- och rättegångsprotokoll utreda vad som utspelades eller inte utspelades i det schevenska hemmet i maj och juni 1851. 

Antingen vi tror på ”komplotteorier” eller inte är det nödvändigt att vi skaffar oss en mer ingående kunskap om händelser i samtiden. Klart är att det pågick aktioner för att vingklippa progressiva krafter (i bl a representationsfrågan), i synnerhet de som var verksamma i och genom tidningspressen. 1851 framstår som ett reaktionen år – inte mindre än nio liberala/radikala svenska och norska tidningar åtalades och lades ner eller köptes upp av konservativa krafter under 1850 och 1851. Forskning pågår för att reda ut oklara punkter och omständigheter kring dessa affärer. 

Så – fortsättning följer. Almqvistsällskapet hoppas att under nästa år kunna anordna en offentlig hearing där fallet Almqvist sakligt diskuteras med nya och gamla infallsvinklar.

Nedan finns länkar till de två rättegångsprotokollen, till polishörhörsprotokollet, samt till protokollet från Konsistoriet:

Krigshovrätten (pdf dokument)
-Polisförhöret (pdf dokument)
-Rådhusrätten (pdf dokument)
-Konsistoriet (pdf dokument)

Samtliga protokoll är tolkningar av de handskrivna protokollen, utförda av fil kand Christina Wijkmark.