Krusbär

Den unga fiskaren

Veckans krusbär har en doft av saltvatten och anknyter till det krusbär, som serverades för ett par veckor sedan: ”Love luras”.
Den unga Fiskaren är den sista i raden av publicerade, tryckta Fria Fantasier för Piano-Forte – häftet trycktes 1848 – och har ett motto, som kan sjungas på melodin i temats första fras:

I storm min båt må gunga!
Ändå jag högt vill sjunga -.


Fantasins tema har en tydlig folkviseton och det har framförts tankar om att Almqvist byggt stycket kring en gammal, men senare bortglömd folkvisa. Det kan ju även vara så att Almqvist själv komponerat melodin. Almqvists vän Wilhelm Bauck, som jämte Leonard Höijer var de enda som yttrade sig i positiva ordalag om notutgåvan, har i varje fall hjälpt honom med harmoniseringen. Den unga Fiskaren hör till de ”råa diamanter”, som Bauck, inte utan stolthet, säger sig ha hjälpt till att ”slipa och putsa”.

Det ligger nära till hands att tänka sig en anknytning till berättelsen Kapellet, där fiskaren Jonas, som först tros drunknad, återvänder med riklig fångst. Fantasins durslut antyder ju ett slags Happy-End.
Den sång, som hustrun Elin, pastorn och barnen så småningom hör när norra fiskelaget närmar sig, kan även sjungas på temats första fras:

Och vagga, vagga båt
nu hem från böljans stråt

Klaverfantasin Den unga Fiskaren har jag spelat in på en Malmsjöflygel från 1874 – en flygelmodell, som tillverkades redan på 1860-talet och som Almqvist själv – i alla fall teoretiskt sett – hade kunnat spela på.

Mats Persson

Malmsjö, 1874. Den unga Fiskaren.


Love luras

Almqvist är så ofta exakt i sin miljöbeskrivning, Man kan ibland ha hans texter som resehandbok och följa landskapet. Tag inledningen av Kapellet. Där reser den nyvigde prästen från Kalmar, via Värnanäs, där en flicka visar honom vägen genom herrgårdsparken, vidare söderut. Allt är exakt skildrat efter att Almqvist 1836 själv gjort samma resa; från Kalmar, genom de ”nätta” förstäderna och i väntan på hästbyte1 beser han Värnanäs herrgård med de gamla och nya herrgårdshusen och den vackra parken, där en liten flicka drar en kärra, tydligtvis utförande arbete för herrskapsfolket, och hon visar honom vägen ut ur parken.

Men söder om Påboda reser dock prästen och hans författare olika vägar. Almqvist fortsatte söderut till Blekinge, medan prästen beger sig ”vesterut i skären till kapellet” (SV 8, s. 118). Prästen tycks här lämna den vanliga topografin, eftersom närmaste kust västerut är Hallands. Hur noggrant han dittills skildrat landskapet så bryter han fullständigt illusionen. Eller, nej det gör han inte! Som läsare har han oss i sitt grepp. De flesta av oss läser förbi ”vesterut i skären” och läser bara vidare och tror på miljöbeskrivningen. Det är först om man går djupare in i topografin som man ser att den inte stämmer. Vad han gör, vad vill han? I Almqvistiana 34 (2011), som har Almqvists resor som tema, diskuterar både Roland Lysell och Olof Holm vad som händer söder om Påboda. Lysells uppsats heter ”Solens gyldne kula, Påboda och Omberg. Platsens transformationer hos Almqvist”, och han visar på flera exempel där Almqvist gestaltar ett exakt återgivet landskap för att, när berättelsen når sin kulmen, ”poängen”, ”avsikten med berättelsen” lämna den exakta beskrivande realismen och istället fortsätta berättelsen in i en annan, andlig verklighet.

Philip Wahren, som har en intressant sida på nätet om historia och miljöer, har ställt sig samma fråga som vi alla andra, var låg förebilden till Kapellet, men som andra har han konstaterat att den exakt återgivna, ”trovärdiga” miljön aldrig har funnits. Men Wahren har fördjupat studierna till en skildring av de sociala förhållandena och nykterhetsrörelsen i trakten på Almqvists tid: Glomaleremitaget.com  

Var finns en sjö…

Var finns en sjö, där man i frid och lugn kan drunkna,
och det med nöje, utan obehaglig lukt?
Där inga lik förut på bottnen finnas sjunkna
och som med otäckheter fylla denna bukt?
Ej heller någon självdöd fisk, och inga unkna
kanalje kräftor, döda utan sans och tukt?
Finns väl en sådan sjö, så vill jag utan buller, bråk och vimmel
gå dit rätt snart, och i dess vackra vatten finna ljuvt min himmel.

Inte bara den bild Love målar upp i sin landsflykt, med dess förföriska bild av den drömda sjön och uppräkningen av allt man slipper möta där, smakar sött i munnen, utan också själva språkljuden är välsmakande. Det är säkert ingen tillfällighet att språkkonstnären Love sätter ihop en så skön ljudväv av en romantisk dödslängtan – med allvar i botten. Ett sött bär som också sticks lite. Musiken gör smaken ännu godare i munnen. En mycket fin tonsättning, en långsamt sjunkande melodi som till sist finner sin himmel i djupet. Leif Nylén fortsätter Loves tradition i det att han liksom Love gjorde tonsättningar utan att vara utlärd musiker. Lyssna på den med Tore Bergers personliga röst, och sjung gärna själva sen och smaka. Klicka här för att höra Leif Nyléns tonsättning av Var finns en sjö:

Inspelningen är hämtad från Blå tågets dubbelalbum Brustna hjärtans hotell (MNW) från 1972. Musik: Leif Nylén. Arr.: Blå tåget (som på den här skivan bestod av Leif Nylén, Mats G Bengtsson, Kjell Westling, Torkel Rasmusson, Tore Berger, Urban Yman och Carl Johan De Geer). Sång: Tore Berger.

Karin Rosberg

Ett krusbär på en törnroskvist

När pandemin härjar som värst söker vi skydd hos varandra och läser sagor och berättelser för att fördriva tiden och öppna våra sinnen mot fantasier och drömmar. Vi har hukat länge nog. Men så länge elden brinner och håller oss varma tyr vi oss till varandra utan distansering och konsumerar krusbär och läsupplevelser.

Denna läsafton bidrar Carl Jonas Love Almqvist med öppningsscenen eller anslaget till mästerverket ”Amorina” som skrevs 1822 då författaren var 29 år gammal. Det är som bekant ett läsdrama som i rätta händer kan vara högst spelbart. Almqvist kallade ”Amorina” för en ”poetisk fuga” för att markera närheten av musikens makt och möjligheter. Det är en iscensättning i ord, ton och rörelse. Efter en omfattande bearbetning och självcensur (?) gavs boken ut igen 1839 – samma år som ”Det går an” – med titeln ”Amorina eller historien om de fyra.” Tvillingbröderna Wilhelm och Rudman stormar in redan i första scenen:

AMORINA

FÖRSTA TIDEN.
”Morgonens klara, heliga Sken – o friska, hvi flyr du?
Blid som Våren du var, Barndomens saliga lif.”

Första Taflan.

/En vidsträckt Skog, angenäm och sval af vårvindar. Ett sällskap af ungdom, Valdthornsblåsare, Målare och Jägare ifrån Hufvudstaden är spridt i åtskilliga nejder af Skogen./  

EN
Gossar, hvad lider natten?

EN ANNAN                            
Flere Guldstrimor hafva redan vaknat, och spritta upp ur deras mjuka Vagga, de östra purpurmolnen.

EN ANNAN            
På löfvens ena hälft lyser Morgonglansen. Hela skogen är genomskimrad af det begynnande Ljusets färgspel. Upp med Valdthornen,
Gossar!

EN ANNAN                              
Uppstigom på Bergshöjden derframme! Derifrån skall Hornens klang friare uppgå mot morgonens Himmel, raskare helsa den vaknande Jorden.

ALLE
Halloh! till Bergspetsen upp! – Men du, broder Målare-Poet, stadna qvar här nere i dälden, så skall du få höra, huru herrligt Sången
strömar öfver Skogens toppar.

MÅLAREN                                                                                            
Jag stadnar här nere.

/Alle de andre gå ditupp./

MÅLAREN, ensam, teknar understundom i en bok.

Hvad är ljufligare på jorden, än min fromma moder, Sverige, det älskeliga, klara landet i norden? Och hvad är skönare, än min moders gröna Jagtklädning om våren? – Bröder och Systrar, jag manar eder att tystna, att lyssna på de unga foglarnes qvitter i denna park. – Hvad hören J? – Hören J? – Det är icke allt fogelsång. Nej det är äfven långa toner ur Jagthorn, ur Valdthorn, som i klingande ringar draga sig om Granarnas kronor. Oändliga äro dessa Toner i deras Ankomst och Bortgång; oändliga, såsom två slags Röster: manande ur det förgångna, anande ur de kommande tider. – Du herrliga Valdthorn, klinga, klinga! svep in oss i dina saliga Toners ringar,
blås secund åt Foglarnes prim! – Hör, huru Skatorna skratta åt vårt
joller, och kullarne höja sig såsom bröst af glädje, och gräsdunet le-
ker med vinden. God morgon, jag helsar dig friska vind från norden
.. Gudsfred mina blomster små!

/Han går bort ner i Skogsdalen, under allt flere samtal med enbuskar, sparfvar och tallkottar, hvilka synas honom vara obeskrifligt
förträffliga och rara. Nu höres öfver nejden ett högt skriande Jagtjubel, en blandning af hundars skall och harars skrän, så starkt, att asparnes löf darra,
men tallarnes barr stå orörliga, såsom styfva leder af bajonetter. –En svärm Jägare kommer fram./

EN JÄGARE                              
En buss, kamrat! – Sjelfva djefvulen bor i tobaken, så stärker han magen. Jag tog bara fyra bescusherrar klockan tu. Hvar äro vi nu hema?

EN ANNAN                                
Jag är född på Värmdön, och känner sjön bra, men icke landet.

EN ANNAN            
Narrar, vi äro ju i Danderyd, ett par fjärdingsväg bortom Stocksund, eller så. – Ser Ni inte Djursholm der ner i viken?

EN ÖFVERJÄGARE
Passa upp – jag hör Gref Hermans pipa bakom berget, han är här på fläck. – (till en jägare) Stå ej och hvässa flintan längre, du lymmelin; ser du, sjelfva hundarne stå och gäspa öfver din lättja.

JÄGAREN                        
Vasserradon, du kunde nog tända på krutet sjelf du, Herr kröppelin, utan både flinta och lås, bara med arga ögon. Jag har mördat tre harar ren i dag, begriper du, att det nöter flintan? Gref Rudman slog mig sjelf på axeln och sade, si du är en satans pojke, dig skall jag nog dra upp i verlden! så tog han min tredje hare och stoppade i väskan. – Hvaba, får jag inte hvässa flintan?

ÖFVERJÄGAREN
Huru länge har du tjenat hos Gref Rudman, gosse? – Hvad var det han grälade på Gref Herman om, när vi stego i land der nere?

JÄGAREN                            
Nå sådant gnabb misstycker ingen till sjöss och skogs. Så äro de bröder sedan, och Tvillingbröder till! Tåckeder föra alla Herrar med sig ur barnkammaren.

ÖFVERJÄGAREN                                                              
Rätta Er! Ur vägen för Grefvarne –

/Rudman och Herman af Falkenburg nalkas. Alle Jägare med hundkoppel och bagage vika åt sidan bort i skogen, under alt flera samtal, lika qvicka, träffande, anständiga och passande, som det vi nyss hört. Begge Grefvarne blifva ensamme./

RUDMAN
Du går så tyst, min höge Broder! – Roar Då jagten icke nu som förr? – Herr Grefve, Herr General! Ers Nåd det icke anstår, Att gå i griller! – Herman hör dock, hör dock, Omsider du blir tokig ..

HERMAN
Blott Grefve Generalen är, och Grefven Blott Menniska, och Menniskan väl understundom Kan sänka sig i Själens gyllne landskap. – Dock, Rudman, ej du nämnt min högsta Titel, Svensk! Svensk jag är, och jag har inga Griller!

RUDMAN                                                                            
Gif det då annat namn. Funderingar I regnbågsregioner, klingar det Tillräckligt? – Distinctioner om de känslor, Som passa högra eller venstra sidan? – Bekänn dock Herman, du är ofta vek.

HERMAN                                                                
Nej, stolt jag är! ty, hvilkens Son jag är, Jag känner.
O mina svenska anor, hvilken stolthet
Att ega er! – Ej sjuka dystra Griller
Bo i det friska, fattiga, det goda
Det Hjelteland i norr, der himlen strålar
Så vinterhög och klar, der sommarvindar
Omkring med helsa öfver blomstren resa.
Här känner man i jernfast grund, man tänker
Likt Carlavagnens gång på fria Fästet,
Och handlar barnsligt jättelikt, som Skriften
Befaller.
Du, broder, som för grubbel mig så häklar,
Misskännande det höga lifvets under,
Om dig jag verkligen har skäl befara,
Att du, just du, af Grubblets spindlar inväfs.

RUDMAN
Jag vet; det är det urgamla. – Du alltid                    
Den lugne är! – Ej blef du vred der nere                                                  
Vid stranden nyss …

HERMAN
Du, du blef vred.

RUDMAN
Och du?

HERMAN                                                                          
 Jag teg; ty på din Underdånighet
Med stickord kryddad, ville jag ej svara.
– O slutom, Rudman! skyndom oss i skogen ..
Hör, hör du Sångerskan? O drilla, drilla
Än, än ett slag min grönblå siska lilla!

/Siskan flyger ned emot dem, sätter sig ett ögonblick med vänliga åtbörder på Hermans axel, och far derefter vidare i Skogen./

RUDMAN ser Siskan på Hermans axel.

Du herrlige, du alltid store Herman!
Jag alltid uslingen! – O mörka Öde,
Beständigt så emellan oss du länkat;
Jag räds, jag dina nya tecken ser!
Dock broder – är du djupsinnig och höglynt,
Så feck jag tålamod och hopp om bättring,
På slutet bidar jag. – Gif mig din hand,
Förlåtelse, om jag dig sårat, broder!

HERMAN                                                                
Förskräckte dig ett sådant yttre Tecken?
Dock, här min hand,
Här min förlåtelse – men med ett vilkor!

RUDMAN                                                                  
Ett vilkor – höge Broder – du ett vilkor?

HERMAN                        
Det vilkor, att du mer ej nånsin börjar
Det dummaste af alla ämnen, ”hvilken
Af oss är bättre, hvilken sämre” – hör du!
Räck mig din hand; ej sådant nånsin mer.

Nu härifrån – mitt öga längtar, trånar
Till andra trakter, der jag ren är väntad:
Det glimmar för min själ, farväl, farväl! –

Men i detsamma han vände sig bort, hördes ett buller af kommande Jagthundar, framför hvilka en ung snöhvit Hare sprang i höga skutt…

Gref Rudman, som stod i skåtthållet, skyndade sig att sigta på Haren, sköt af, men sköt bom. Herman lade genast an, sköt och träffade Haren. Dock hämtade sig den sårade, och kom undan bland de djupaste snår och buskar. Rudman skyndade straxt efter rofvet: men Herman, – den ridderlige, stolte, gudomlige, öme Herman! – som fann tiden nalkas, då han utsatt mötet med sin Älskarinna, drog sig bort till den aftalade platsen i skogen. Emedlertid
hade Hundarne fasttagit den skutna Haren, och släpade den till Gref Rudman./

RUDMAN upplyfter Haren i öronen.

Välkommen, mycket mycket välkommen, du min egen Vän! Åh, hon
är sjelfva hvitheten, mjukheten, aptitligheten: Hon skulle blifva min
till sluts, ser hon på! min skulle hon blifva.

/Han ser sig omkring./

Är jag icke nu ensam här i Skogens ensamhet, utan tång på min tunga? jag slipper gå rak, nå Gud ske låf. Visserligen, är det ett vilkor för vår natur, att vara gentila i gentilt sällskap, och att då tala städadt tal, c’est à dire åt hela maneret gifva en tournure d’elegance, en viss finesse, som just visar stämpeln af en elegant finhet. Men hvilken klok undflydde ej denna gêne, så ofta ej sällskapslifvets torra genius tvang honom att genera sig? Jag för min del, är klok; och jag har beslutit, att alltid vara det: och förr skall allt förnuft fly ifrån detta hufvud, än jag upphör att vara det. Här i skogen är för roligt:
man är den man är; ganska oskicklig, jag tillstår det – ja jag vill gå så långt och påstå, att man så här på egen hand ofta är så utomordentligen en Bock, att det minsta ord derom nämndt i en lysande divan skulle drifva hela societén på flygten – men allt detta är så utomordentligt rätt, så roligt, så naturligt; ty, ach mine Herrar, det är en gång vår Natur, att vi ej vilja vara tvungne, så ofta vi äre frie. –Du lilla Djefvulshare, jag älskar Harstek öfver allt tänkbart; men dig, Hardjefvul, älskar jag dock mest af alla de harar, jag förut har i väskan, derföre, enkom derföre, att den öfvermodige Tvillingbrodren Herr Herman, Stormasten sjelf, sköt dig, men jag ändock feck dig, likafullt feck dig. – Derföre vill jag upphöja dig till Har-ryktets
höjd; jag vill lofva dig ett löfte, Harhona: jag skall anrätta dig på min yppersta souper, som skall räcka in på ljusa morgonen. Genom dig
skall jag vinna Publiken och min Plan! Och ifrån den stunden skall
du och jag aldrig förglömmas, så länge Folk mins något.

/Han försvinner ned i Skogen./

En tonsättare finner en text
Tankarna fara vill. Mina associationer när jag läser Almqvist ”Amorina” går till vår sommarö Törnsholmen i Gryts yttre skärgård. Kanske har det något med de vilda törnrosorna att göra? En sommar för länge sedan när jag var i den okontrollerbara läshungriga åldern så hittade jag på vinden två trälådor som innehöll ett rikt och välläst arbetsbibliotek som tillhörde min namne och farfar tonsättaren Ture Rangström. Där fanns alla Strindbergsböckerna så klart. Somliga sönderlästa med otåliga markeringar gjorda med blyerts. ”Svanevit”, ”Kronbruden” och ”Ett drömspel” bar spår av dramaturgiska och musikaliska noteringar. Där fanns också exemplar av diktsamlingar från samtida poeter. Bo Bergman, Hjalmar Gullberg, Gunnar Ekelöf, Karin Boye, Harry Martinson med flera. Alla attraherades av den textförlösande komponisten som kopplade sitt eget tonspråk med ordens och meningarnas valörer. Även tyska och danska skalder fanns huller om buller i lådan. Den enda spåret efter en klassiker som dök upp var ett exemplar av Almqvist ”Amoria”.

Det framgår om man studerar Lennart Hedwalls fantastiska musikaliska biografi över tondiktaren Carl Jonas Love Almqvist (2014) att ohyggligt få sentida tonsättare har vågat sig på Almqvists texter. ”Att sätta musik till Almqvists kortare dikter har knappast varit aktuellt för efterkommande tonsättare, med hänsyn till diktarens egna melodier. Men det har hänt.”

Ture Rangström är en av de få som har tittat i Almqvists oeuvreförteckning och gjort sitt val. Han har fastnat för ett fragment i ”Amorina” som jag markerat i föregående citat. Av självbevarelsedrift har Rangström undvikit att välja några religiösa, poetiska eller innerliga naturbeskrivande strofer. ”Högsång” är en slags kampsång om stoltheten att var svensk. Det låg väl i tiden. Sången är daterad till den 18 juni 1916 och dedicerad till den folkkäre barytonsångaren John Forsell. Det är Almqvist som skaldar och Rangström som färglägger. Titeln ”Högsång” tror jag tonsättaren har hittat på för att rycka loss stroferna och markera eget kynne.

1917 gav Nordiska musikförlaget ut 23 av Ture Rangströms mest kända sånger (romanser) med texter av bland andra Runeberg, Heidenstam, Bo Bergman och Strindberg. Tonsättaren har själv översatt flera av texterna till tyska med tanke på den internationella lanseringen. Den pompösa ”Högsång/Hochgesang” är det näst sista numret i samlingen efter den visbetonade enkla ”Vinden och trädet” med text av Bo Bergman. Den sticker ut kan man tycka.  

Almqvistsången uruppfördes vid en ”Balladkonsert” med svenska komponister (Andreas Hallén, Kurt Atterberg, Ture Rangström med flera). John Forsell med orkester tog sig an ”Högsång” som väckte anklang. Man kan väl säga att kopplingen till ”Amorina” tunnades ut efter hand. Librettisten Almqvist hade inte så mycket med sammanhanget att göra. Kanske inte Rangström heller. Sången hamnade i genren med fosterlandssånger av typen ”Sverige”, ”Du gamla du fria” med flera. När Finlands sak blev vår i december 1939 hade tenoren Set Svanholm tagit över högsången efter John Forsell. ”Högsång” blev ett huvudnummer vid sidan av ”Björneborgarnas marsch”.

På sätt och vis är det lite synd att de moderna tonsättarna har hållit sig på så respektfullt avstånd från Almqvists kongeniala och mångsidiga texter och musik. Undantag finns naturligtvis. Lars Johan Werle, Lars Runsten och Margareta Hallin är bara några namn som dyker upp. ”Herregud vad här är vackert” – kommer alltid att klinga som en påminnelse eller ett lockrop från den komplicerade och olycklige författarens som befann sig i ständig inre och yttre landsflykt. Rangström valde Strindberg som sin partner. De träffades personligen. Strindberg påstod att han själv hade laddat alla sina dramer med musik och musikangivelser. Det var bara för en ung komponist lösgöra tonerna och akta sig för norska tongångar.

Ture Rangström

Uppvaknandet

Året är 1969. I ett skyltfönster på ett antikvariat på Linnégatan i Stockholm ser jag Boken! Den jag lånat gång på gång på Musikaliska Akademiens Bibliotek, C.J.L. Almqvist Törnrosens bok. Där fanns noterna till alla femtio Songe!

Jag gick in och köpte boken. Jag var ung student, men jag minns inte att det pengamässigt var någon stor investering. Kanske berodde det på att den inte var komplett! Det jag höll i min hand var del ett och två av Imperialoktavupplagan, Andra upplagan från 1850 hopbundna till ett band.

Carl Nyvall står skrivet på pärmen och på ett försättsblad Berta Mankell

Minne af Pappa.*

Där under har jag skrivit mitt namn med datum 13/1-69

På nästa försättsblad finns ett inklistrat gulnat tidningsurklipp med CP Mazers porträtt av författaren.

Där i boken, som efter runt femtio års användande är mycket sliten, står på sidan 101 i del 1, berättelsen Uppvaknandet. Den föregås av pianostycket Det doftar i skogen.

Författaren skapar en hel scen för oss där han förutom en tröstande, vacker beskrivning av hur det kan vara att avlida, bjuder oss på upplevelser för alla våra sinnen. Synen: Jag vaknade och såg mig vara i en skog; lukten: Vilka ljuvt doftande löv omkring mig; hörseln: På avstånd hörde jag vattnets ljud; känseln: Gräset var skönare och högre omkring mina fötter; smaken: Jag knäföll för att hämta upp vattnet. Jo, nog smakar vandraren på vattnet i den kupade handen!

Enligt mitt förmenande är Uppvaknandet bland det vackraste som skrivits om Döden. Det är en text som betyder mycket för mig och som har gett mig tröst i hela mitt vuxna liv.

Uppvaknandet

Jag vaknade och såg mig vara i en skog. Huru har jag kommit hit, tänkte jag. Jag låg ju sjuk på mitt läger inne i min mors lilla kammare, och det sista jag minns, är huru hon satt gråtande vid sin sons bädd.

                      Vilka träd? Vilka ljuvt doftande löv omkring mig och ett sken emellan dem, så fridfullt, så klart, så upphöjt av själva den svalkande skuggan runtomkring.

                      Och jag är ju alldeles frisk nu?

                      Jag såg att det var morgon. Den mildaste grönska glimmade över marken, men jag tyckte att alla kvistar och stammar voro vackrare än nånsin förr.

Jag tänkte på min moder, jag önskade henne hos mig i lunden, jag ihågkom hennes bild, huru hon stått bredvid mig och sett sörjande på sitt barn. Varföre är hon icke också här?

                      Jag tänkte gå till vår källa, varifrån jag var van att hämta vatten hem till oss varje morgon innan jag blev sjuk.

                      Jag återfann min gångstig till källan: gräset vid den var så friskt. Det var skönare och högre omkring mina fötter än nånsin.

                      Jag gick på min stig genom lunden, och jag såg ovanför i rymden två vita skyar fara fram över trädens toppar; men snart såg jag dem icke mer. På avstånd hörde jag vattnets ljud: det hoppade utför berget ned i rännilen till min källa; jag igenkände allt. Men ljudet var klarare, än jag förr hört, och jag undrade.

                      Jag började sjunga. Det hade jag ofta gjort när jag gick genom skogen efter vatten. Men nu hörde jag en ton, som jag själv icke sjungit förr, och jag började sjunga efter den. Då tyckte jag att jag begynte höra två andra röster, som sjöngo jämte mig, och ändå såg jag ingen vid in sida.

                      Jag blev så glad och fri. Jag är då icke ensam? Och likväl såg jag icke de tvenne, som sjöngo jämte mig, men jag hörde deras ord med mina. Den höga luften, hela den stora trakten instämde småningom i ljudet; men så varsamt, så ömt, att ej såra den fina himmels glas, som sken över träden. Så lät sången:

Källans klara sorlande sakta susning, hör!

Himmelska, höga solens strålar le mellan löven:

Tystnen, lyssnen, naturen sjunger Skogarnes sång.

                      Jag kom till min källa. Jag knäföll för att hämta upp vattnet. Jag glömde att jag nu hade intet käril med mig att bära uti. Men jag såg min bild i källan, och jag förskräcktes! Jag var så vacker. Jag sade mig: vad visar mig vattnets spegel i dag? Icke är detta jag.

                      Då hörde jag en röst ifrån den innersta lunden, det lät som en viskning till mig, men min moders var icke stämman. Vem ropar mig? sade jag: är det du, min moder?                       Men rösten svarade:

Dig kallar nu din Fader. Stå upp och kom in under tälten till oss i vår glädje! Ty du lever nu.

                      Då först förstod jag, att jag hade dött.

                      Jag gick in till dem under deras hvita tabernakel, och jag hörde deras sånger.

≈≈≈

* Carl Nyvall, skulle kunna vara den svenske missionären Carl Johan Nyvall, född 29 december 1829 i Vall, Karlskoga socken och Berta Mankell, folkskolelärarinna, hans svärdotter gift med Karl Johan Nyvall, som här kallar sin svärfar ”pappa”.  Detta är funderingar efter googlesökningar. Kanske någon Almqvistvän vet bättre?

Solveig Faringer

Almqvist om fullmånen och vinterkylan

Om Svenska Rim är onekligen en guldgruva att ösa ur när det gäller snudd på det mesta i tillvaron, särskilt om man har texten tillgänglig för sökning digitalt. Än så länge finns bara de första fem böckerna utgivna i Samlade Verk (SV III:7), och således också endast denna text sökbar i Litteraturbanken. Kommande volym ska omfatta bok 6–9 och det innebär en del av Sesemana. Tills dessa kan jag ge ett litet smakprov på vad den som söker kan finna – och varför inte ta reda på vad Almqvist hade att förmedla om fullmånen, som inträffar just nu, och vinterkylan, som åtminstone borde inträffa såhär års.

Ur Sesemana

Nittonde spelet

9.

Förvånande det riktigt är, att Månen så kan lysaMed blott ett lånadt sken? Och mången känner jag, likväl,

Som sjelf har ljus, men dock är föga lysande, minsjäl!

Ett sådant under kan naturen i sitt sköte hysa –

Nåväl,

Kan folk bli varse dylikt, och ej i sin själ

Förskräckligt rysa?

Jag står förbluffad, säger jag: åtminstone för egen del!

Tjugonde spelet

18

Hur underligt, att fiskarne sig ej förkyla

I vattnet, vintertiden, i den grymma kyla,

Som der då råder, jemte frost och is och snö.

Jag säker är på mig, att visst jag skulle dö –

Åtminstone jag tror, att ej jag skulle lefva –

Om så i ständig fara att bli död jag måste sväfva.

Alexandra Pascalidou om Almqvist

Törnrosen eller nyponrosen är vår vanligaste vildväxande rosart. Dess återkomst är lika naturlig som alla de nya som man möter och som av olika orsaker börjar läsa honom och som ser honom som en av Sveriges främsta författare, dramatiker och journalister Carl Jonas Love Almqvist.

Häromdagen när jag träffade kollegan och författaren Alexandra Pascalidou lämnade vi vårt vanliga diskussionsämne, journalistiken, för att ett helt annat ämne var det som Alexandra var uppfylld av.

Så här berättar hon.

Jag har fallit för Love Almqvist tack vare mina heltidsstudier i Drama på Södertörns Universitet när jag valde att skriva en monolog baserad på hans liv och verk.

Jag föll handlöst för den romantiska realisten och kreativa idealisten som var gränslös i sitt skapande och korsbefruktade filosofi, dramatik, politik, musik, lyrik och epik. Han skrev om Sveriges samtid och dess förflutna, om alla länder och tider – från de grå svenska torpstugorna till Medelhavets skimrande skyar – som han i verkligheten aldrig fick uppleva. Han vågade sticka ut sin radikala liberalhaka i en stockkonservativ tid som slog honom gul och blå och fördrev honom från fosterlandet.

Som ganska ny läsare av Almqvist kan Du nämna något verk som Du särskilt fäst Dig vid och varför?

För omgivningen tedde han sig hypnotiskt vältalig när han predikade om alltings enhet och sen var han ju en rastlös resenär med en unik förmåga att komma i kontakt med människor från alla samhällsklasser.

Sin resefilosofi utvecklade han i den lilla uppsatsen Hvarför reser du? (1838) som är mycket läsvärd:

”Man skall resa ensam, mottaglig för alla intryck, utan förutfattade meningar. Tillvaron är en scen, där alla människor har fått en roll att spela. Varje människa är intressant, olik inte bara alla andra utan också sig själv, växlande från stund till stund.”

Ingen resa var för lång, inget besvär för stort. En inre oro drev honom ut på ständigt nya upptäcktsfärder som präglade hans författarskap. Efter en resa till Paris 1840 skrev han exempelvis om de förtryckta massornas krav på rättvisa och risken för att maktfullkomliga ledare förvrängde deras kamp för egna syften.

Han kunde umgås med alla – utan att tidigare förtal och fördomar störde samtalet. Överallt frågade han folk om deras situation. Även under sin flykt från Sverige, i juni 1851, misstänkt för stöld och giftmordsförsök, på väg till Amerika stannade han till i Hult vid Vänern för att höra med timmerarbetare vid hamnen om deras liv, villkor och vardag.”

Men jag antar det finns några av de stora klassikerna som berört Dig, men hur?

Romanen Det går an handlar ju som alla vet om kvinnans rätt att själv försörja sig (näringsfrihet), liksom att ge henne makten att slippa bindas i äktenskap och en patriarkal rättsordning. Det provocerade så mycket att han deplattformerades och sparkades från sitt jobb som rektor som ville slippa skandaliseras.

Slutligen är Tintomara i Drottningens Juvelsmycke en av mina absoluta favoritkaraktärer – androgyn, djurisk, himmelsk, jordisk- så fascinerande i sitt väsen. Häpnadsväckande att det han skrev då känns högaktuellt och drabbande idag.

Kerstin Brunnberg som fick lyssna på en ny Almqvistvän.

Med Loves ögon och öron
Doktor Libius – Almqvist när han är som mest uppsluppen

I Sveriges Radio Plays utmärkta utbud av Dramaklassiker kan man just nu lyssna till Alf Sjöbergs radioteaterföreställning Amorina för Radioteatern från 1963. Vi hör Anita Björk i titelrollen, Georg Funkquist som doktor Libius och Per Oscarsson som den blodtörstige galningen Johannes – Anita Björk och Per Oscarsson hade ju varit med redan i Alf Sjöbergs uruppsättning av Amorina på Dramaten 1951.

Det är i dessa mörka tider en fröjd att återuppliva bekantskapen med Almqvists stora ungdomsverk Amorina. Det innehåller svindlande kast mellan högt och lågt, himmelskt och jordiskt, smärta och komik. Styvfadern doktor Libius står för komiken i dramat, Amorina och Johannes för smärta, galenskap och sanning. Libius är igenkännbar, åtminstone för mig – vem har inte träffat på en doktor Libius i verkligheten? En stormagad och pretentiös farbror med (åtminstone andliga) äggfläckar på slipsen, en man som lever i en annan verklighet samtidigt som han kan visa prov på ett förbluffande krasst verklighetssinne. Doktor Libius funderingar om han har ”ledighet för lik imorgon” efter hustruns död kommenterar Henrika/Amorina: ”I dödmän – en gravstank utgår från er alla. Europa luktar lik” – en replik som lyfter över det triviala samtalet och har kommit att bli ett av Almqvists bevingade ord.

Den roligaste scenen i Almqvists hela författarskap är i mitt tyckte det absurda mötet mellan doktor Libius och Johannes på en enslig skogsväg. Libius går och bekymrar sig över den förälskade Henrika:

”Bär hon sig icke åt som en besynnerlig människa, både natt och dag? begriper jag, om hon idkar kärlekshandel eller gör julklappar åt mig nattetid i skogsbackarna? blir hon omsider riktigt tokig, vem skall då stå för mitt hus? vem skall räkna fram mina kläder? vem skall sköta mina pigor, det vill jag veta?… Hm, du skall få se, Libius, att du slutligen får hyra dig en aparto husmänniska! Jag är olyckligare än en lutfisk.”

Då kommer Johannes störtande fram ur skogen.

Doktor Libius
Stilla lugnt! jag är förlorad. Hvad vill han mig, skogsmänniska? Jag har intet mynt.

Johannes
Bästa – bästa herre! är icke herrn präst – tillåt mig!

Doktor Libius
Jo, joho – en obemedlad präst.

Johannes
Detta heliga ämbete är ju inrättat till upplysning för arme – förkastade – brottslige – i deras frid förlorade?

Doktor Libius
Vad vill detta säga? Vad vill han mig – han –
[– – –]

Johannes
Svara kort – finns Gud till?

Doktor Lilius
Vasa? Se just det gissade jag, ni är varken född eller döpt i Sverige?

Johannes
I blod är jag döpt. Förr än jag föddes, blev jag döpt.

Doktor Libius
Vad för slag? Vad är det för en ritual? Det måtte jag säga! Vidare, nå vidare –

Johannes
Då min moder gick med mig, missfostret, tvangs hon att bada i blod. Då hon förnam tillväxandet av mig, avgrundsbarnet, deltog hon i slakt, och i sista stunden sväljde hon det blödande hjärtat av ett lamm – förstår ni?

Doktor Libius
Obehagligt – ganska otäckt – jag får ont –
Vad? vad nu? Se så där ja, har jag icke nu återigen glömt flaskan med mina prinsens droppar hemma!

Johannes slår armarna om Libius hals.

Johannes
Du har präktiga läppar – jag vill kyssa dig.

Doktor Libius
Aj, näcken, näcken – bit inte sönder min mun – du bits kanalje!

Johannes
Du är bra blodfull – det rinner härligt! Gott, ack gott! – Farväl! jag måste till skogs. Farväl tills härnäst! farväl!

Johannes springer bort, och Libius kommenterar:

Doktor Libius
Huff, jag är osalig! När jag kommer till Stockholm skall de tro jag har veneriskt, eftersom min mun är sönder. Kan någon begripa varför han skulle bita mig i läpparna?

Här möter vi Almqvist på hans mest uppsluppna humör – visst är han rolig?

Cecilia Sidenbladh

Tack morfar!

Hade just tagit sällskap på Riddarholmen med ”en herre med paraply, spirituellt utseende, fina kinder, stövlor och galoscher…” och så står vi plötsligen framför Bergstrahlska huset på Riddarhustorget – framför Loves morfar Carl Christoffer Gjörwells boklåda från början på 1769 – och mina tankar lämnar herrn med fina kinder.

Morfar – ”de lärda mödors patriark” (enl Thomas Thorild) och litterär mångsysslare – med utbildning, engagerad i politik och samhälle, bibliotekarie, förläggare och publicist och dagboksskrivare, som introducerade Rousseau i Sverige. Det berättas att hans hem var fyllt av böcker och tidskrifter och aatt han sparade alla papper som det stod något på. En guldgruva från 1700-talet efterlämnat till oss.

Promenaden stannar alltså vid Carl Johan Love Almqvist och hans ”sötaste morfar”.

Love, som fått ett namn från morfar, var dennes förhoppning för framtiden. ”Morfars dröm var att Love skulle bli en lärd, kanske professor i historia i Uppsala”.

Man kan läsa hos Johan Svedjedal att morfar skämde bort Love och uppmuntrade honom. ”Herre Gud, hvad den gossen gläder mig!” skriver morfar och fortsätter ”Född med ett det mest deciderade snille för historien, läser och skrifver han beständigt, och har redan – vid blott tolf år – ovanliga insikter”.

Vilken start i livet!

Morfar var naturligtvis en fast punkt för Love, som förlorade sin mor redan knappt 13 år gammal.

Morfar tog ansvar för hans uppfostran och försåg honom dessutom under hela sitt liv med böcker och skrifter. När Love vid 15-års ålder antogs vid Uppsala universitet skaffade han även användbara kontakter. Love levererade då till morfar upplysningar och skrifter.

Vilket givande utbyte!

Jag vet hur mycket en morfar kan betyda så nu ser jag fram emot att läsa brevväxlingen mellan Love och ”söta morfar”.

Åter till boklådan, som ansågs vara en välkänd ”skvallercentral” för det övre skiktet av den tidens stockholmare.

Tänk att sitta där och lyssna till alla samtal, diskussioner och alla rykten!

Vilken start på en bildningsresa!

Vem kom till boklådan?

Det ryktas att kungens konstnärer Johan Tobias Sergel, Elias Martin och Louis Jean Desprez fann sin tillflykt hit.

Vi hittar också bl a greve, riksmarskalk, president i Kammarrätten C.A. Fleming, friherre, författare, ledamot i Svenska Akademin Gudmund Jöran Adlerbeth, diplomat, kammarjunkare Gustaf D´Albedyhll, läkare, medicinalråd S.A. Hedin, ryske minister J.P. van Suchtelen, och bibliotekarie och skriftställare, lexikograf Jacob Björkegren. Den senare var också vän i familjen Gjörwell och återfinns i Loves Jaktslottet som människohataren och pessimisten.

En annan besökare och familjevän av stor betydelse var pedagog Carl Ulric Broocman (1783-1812). Han var den tidens mest framstående pedagog med studieresor i Europa. Vid dessa brevväxlade han med morfar. Han startade den första pedagogiska tidskriften Magazin för Lärare och Föräldrar, där också morfar gjorde inlägg. Broocman förfäktade skolbibliotek, flickors rätt och organiserade bl a folkskolan.

Hans motto ”att öppna öga och öra, att utvidga och skärpa deras blick, att upplysa själen…”.

Nog finner vi spåren till Loves verk från morfar och gästerna i morfars boklåda och nog har vi mycket att tacka morfar för, där han ligger begravd bredvid dottersonen vid Solna kyrka!

tycker Anita Persson