Krusbär

Med Loves ögon och öron
Doktor Libius – Almqvist när han är som mest uppsluppen

I Sveriges Radio Plays utmärkta utbud av Dramaklassiker kan man just nu lyssna till Alf Sjöbergs radioteaterföreställning Amorina för Radioteatern från 1963. Vi hör Anita Björk i titelrollen, Georg Funkquist som doktor Libius och Per Oscarsson som den blodtörstige galningen Johannes – Anita Björk och Per Oscarsson hade ju varit med redan i Alf Sjöbergs uruppsättning av Amorina på Dramaten 1951.

Det är i dessa mörka tider en fröjd att återuppliva bekantskapen med Almqvists stora ungdomsverk Amorina. Det innehåller svindlande kast mellan högt och lågt, himmelskt och jordiskt, smärta och komik. Styvfadern doktor Libius står för komiken i dramat, Amorina och Johannes för smärta, galenskap och sanning. Libius är igenkännbar, åtminstone för mig – vem har inte träffat på en doktor Libius i verkligheten? En stormagad och pretentiös farbror med (åtminstone andliga) äggfläckar på slipsen, en man som lever i en annan verklighet samtidigt som han kan visa prov på ett förbluffande krasst verklighetssinne. Doktor Libius funderingar om han har ”ledighet för lik imorgon” efter hustruns död kommenterar Henrika/Amorina: ”I dödmän – en gravstank utgår från er alla. Europa luktar lik” – en replik som lyfter över det triviala samtalet och har kommit att bli ett av Almqvists bevingade ord.

Den roligaste scenen i Almqvists hela författarskap är i mitt tyckte det absurda mötet mellan doktor Libius och Johannes på en enslig skogsväg. Libius går och bekymrar sig över den förälskade Henrika:

”Bär hon sig icke åt som en besynnerlig människa, både natt och dag? begriper jag, om hon idkar kärlekshandel eller gör julklappar åt mig nattetid i skogsbackarna? blir hon omsider riktigt tokig, vem skall då stå för mitt hus? vem skall räkna fram mina kläder? vem skall sköta mina pigor, det vill jag veta?… Hm, du skall få se, Libius, att du slutligen får hyra dig en aparto husmänniska! Jag är olyckligare än en lutfisk.”

Då kommer Johannes störtande fram ur skogen.

Doktor Libius
Stilla lugnt! jag är förlorad. Hvad vill han mig, skogsmänniska? Jag har intet mynt.

Johannes
Bästa – bästa herre! är icke herrn präst – tillåt mig!

Doktor Libius
Jo, joho – en obemedlad präst.

Johannes
Detta heliga ämbete är ju inrättat till upplysning för arme – förkastade – brottslige – i deras frid förlorade?

Doktor Libius
Vad vill detta säga? Vad vill han mig – han –
[– – –]

Johannes
Svara kort – finns Gud till?

Doktor Lilius
Vasa? Se just det gissade jag, ni är varken född eller döpt i Sverige?

Johannes
I blod är jag döpt. Förr än jag föddes, blev jag döpt.

Doktor Libius
Vad för slag? Vad är det för en ritual? Det måtte jag säga! Vidare, nå vidare –

Johannes
Då min moder gick med mig, missfostret, tvangs hon att bada i blod. Då hon förnam tillväxandet av mig, avgrundsbarnet, deltog hon i slakt, och i sista stunden sväljde hon det blödande hjärtat av ett lamm – förstår ni?

Doktor Libius
Obehagligt – ganska otäckt – jag får ont –
Vad? vad nu? Se så där ja, har jag icke nu återigen glömt flaskan med mina prinsens droppar hemma!

Johannes slår armarna om Libius hals.

Johannes
Du har präktiga läppar – jag vill kyssa dig.

Doktor Libius
Aj, näcken, näcken – bit inte sönder min mun – du bits kanalje!

Johannes
Du är bra blodfull – det rinner härligt! Gott, ack gott! – Farväl! jag måste till skogs. Farväl tills härnäst! farväl!

Johannes springer bort, och Libius kommenterar:

Doktor Libius
Huff, jag är osalig! När jag kommer till Stockholm skall de tro jag har veneriskt, eftersom min mun är sönder. Kan någon begripa varför han skulle bita mig i läpparna?

Här möter vi Almqvist på hans mest uppsluppna humör – visst är han rolig?

Cecilia Sidenbladh

Tack morfar!

Hade just tagit sällskap på Riddarholmen med ”en herre med paraply, spirituellt utseende, fina kinder, stövlor och galoscher…” och så står vi plötsligen framför Bergstrahlska huset på Riddarhustorget – framför Loves morfar Carl Christoffer Gjörwells boklåda från början på 1769 – och mina tankar lämnar herrn med fina kinder.

Morfar – ”de lärda mödors patriark” (enl Thomas Thorild) och litterär mångsysslare – med utbildning, engagerad i politik och samhälle, bibliotekarie, förläggare och publicist och dagboksskrivare, som introducerade Rousseau i Sverige. Det berättas att hans hem var fyllt av böcker och tidskrifter och aatt han sparade alla papper som det stod något på. En guldgruva från 1700-talet efterlämnat till oss.

Promenaden stannar alltså vid Carl Johan Love Almqvist och hans ”sötaste morfar”.

Love, som fått ett namn från morfar, var dennes förhoppning för framtiden. ”Morfars dröm var att Love skulle bli en lärd, kanske professor i historia i Uppsala”.

Man kan läsa hos Johan Svedjedal att morfar skämde bort Love och uppmuntrade honom. ”Herre Gud, hvad den gossen gläder mig!” skriver morfar och fortsätter ”Född med ett det mest deciderade snille för historien, läser och skrifver han beständigt, och har redan – vid blott tolf år – ovanliga insikter”.

Vilken start i livet!

Morfar var naturligtvis en fast punkt för Love, som förlorade sin mor redan knappt 13 år gammal.

Morfar tog ansvar för hans uppfostran och försåg honom dessutom under hela sitt liv med böcker och skrifter. När Love vid 15-års ålder antogs vid Uppsala universitet skaffade han även användbara kontakter. Love levererade då till morfar upplysningar och skrifter.

Vilket givande utbyte!

Jag vet hur mycket en morfar kan betyda så nu ser jag fram emot att läsa brevväxlingen mellan Love och ”söta morfar”.

Åter till boklådan, som ansågs vara en välkänd ”skvallercentral” för det övre skiktet av den tidens stockholmare.

Tänk att sitta där och lyssna till alla samtal, diskussioner och alla rykten!

Vilken start på en bildningsresa!

Vem kom till boklådan?

Det ryktas att kungens konstnärer Johan Tobias Sergel, Elias Martin och Louis Jean Desprez fann sin tillflykt hit.

Vi hittar också bl a greve, riksmarskalk, president i Kammarrätten C.A. Fleming, friherre, författare, ledamot i Svenska Akademin Gudmund Jöran Adlerbeth, diplomat, kammarjunkare Gustaf D´Albedyhll, läkare, medicinalråd S.A. Hedin, ryske minister J.P. van Suchtelen, och bibliotekarie och skriftställare, lexikograf Jacob Björkegren. Den senare var också vän i familjen Gjörwell och återfinns i Loves Jaktslottet som människohataren och pessimisten.

En annan besökare och familjevän av stor betydelse var pedagog Carl Ulric Broocman (1783-1812). Han var den tidens mest framstående pedagog med studieresor i Europa. Vid dessa brevväxlade han med morfar. Han startade den första pedagogiska tidskriften Magazin för Lärare och Föräldrar, där också morfar gjorde inlägg. Broocman förfäktade skolbibliotek, flickors rätt och organiserade bl a folkskolan.

Hans motto ”att öppna öga och öra, att utvidga och skärpa deras blick, att upplysa själen…”.

Nog finner vi spåren till Loves verk från morfar och gästerna i morfars boklåda och nog har vi mycket att tacka morfar för, där han ligger begravd bredvid dottersonen vid Solna kyrka!

tycker Anita Persson