Minnesåret 2016

Minnesåret 2016

År 2016 var det 150 år sedan Carl Jonas Love Almqvist, alias professor Westermann, dog i landsflykt i Bremen 1866. Men författaren, journalisten, feministen, kompositören Carl Jonas Love Almqvist lever, och det har Almqvistsällskapet uppmärksammat genom en rad olika evenemang under året. Dessutom har en rad andra institutioner och medier uppmärksammat Minnesåret. Svenska Akademien, Helge Ax:son Johnsons Stiftelse, Längmanska kulturfonden, Stiftelsen Lars Hiertas Minne, Svante Bergströms Teaterstiftelse samt Beatelund Produktion bidrog generöst till att Almqvistsällskapets alla föreställningar, program och föreläsningar kunde genomföras.
En detaljerad redogörelse kan laddas ned här som en pdf.fil.

Ensemblen i Drottningens juvelsmycke på Operaverkstan

Ensemblen i Drottningens juvelsmycke på Operaverkstan

Först ut var Operaverkstan på Malmöoperan, där operan Drottningens juvelsmycke hade urpremiär den 5 mars – en njutbar, fantasifull och med rätta lovordad föreställning med musik av Almqvist och Kraus i arrangemang av Jonas Forssell. För libretto och regi stod Maria Sundqvist, och för koreografin svarade Sara Ekman, som även gjorde Tintomaras roll. Sångare var Ola Simonsson, Helena Magnusson, Sebastian Durán och Björn Löfgren. En kvartett spelade.

Många av sällskapets medlemmar for ner till Malmö-operan. För att ge ännu fler möjlighet att få ett smakprov av föreställningen arrangerade Almqvistsällskapet den 15 juni tillsammans med Beatelund Produktion en ”Almqvistkonsert i Törnrosens tid” – en konsertant version av Drottningens juvelsmycke –  i Paviljongen ute på det vackra Beatelund på Värmdö.  Tre av sångarna, Helena
Magnusson, Ola Simonsson och Sebastian Durán, framförde operans sångnummer. Jonas Forssell hade denna

F.S. Keelers foto av Almqvist i Amerika.

Almqvist i Amerika. Foto av F.S. Keeler

gång arrangerat den instrumentala musiken för en stråkkvartett, Mälarkvartetten. Handlingen bands samman av Berättaren, skådespelaren Irene Lindh, som läste ur Almqvists egen text.

Efter paus gavs programmet ”Almqvist i Amerika”. Irene Lindh läste Sesemanadikter från landsflykten, och sångarna framförde sånger som Almqvist hörde i USA, som Stephen Fosters ”Beautiful Dreamer” – eller sådana han kan ha spelat ur minnet, som   A.F. Lindblads sånger. Vid pianot satt Michael Engström. Hela den sofistikerade konsertpubliken sjöng överraskande med i ”Battle Hymn of the Republic”!

Det går an

Carl Ackerfeldt och Frida Engström i operan Det går an på Läckö slott. Foto: Petter Magnusson.

Operaverkstans konstnärliga ledare och eldsjäl Maria Sundqvist är en verklig Almqvistfantast! Den 9 juli var det dags för ännu en urpremiär som hon var delaktig i, nämligen operan Det går an på Läckö slott. Maria Sundqvist hade skrivit librettot till denna opera som producerades i samarbete med Operaverkstan. Musiken var av Daniel Fjellström och för regin stod Linus Fellbom. I rollerna hördes Frida Engström och Carl Ackerfeldt med ensemble. Läckö operaorkester spelade. Almqvistsällskapet var med på premiären, vi hade kombinerat operabesöket med en uppskattad bussresa i Det går an:s hjulspår ner till Lidköping under Olof Holms sakkunniga guidning.

 

 

Affischen för Cecilia Sidenbladhs pjäs Kärlek är på Parkteatern. I rollerna som Love Almqvist och Wendela Hebbe Ulf Pilov och Philomène Grandin.

Affischen för Cecilia Sidenbladhs pjäs Kärlek är på Parkteatern. I rollerna som Love Almqvist och Wendela Hebbe Ulf Pilov och Philomène Grandin.

Den 19 juli hade teaterföreställningen Kärlek är urpremiär på Parkteatern, Under eken i Galärparken i Stockholm. Love Almqvist och Wendela Hebbe, kolleger och vänner, möts i denna pjäs skriven av Cecilia Sidenbladh. Platsen är Aftonbladets redaktion och tidpunkten en kvav eftermiddag i juni 1851. Wendela är en självständig yrkeskvinna och Love är som bekant tidens mest radikale feminist – men han lever inte alltid som han lär… Skådespelarna Philomène Grandin och Ulf Pilov spelade denna föreställning i ord och ton. Vid pianot satt Mats Persson. För regin svarade Eva Gröndahl.

Föreställningen lockade under några varma julikvällar en stor publik till Parkteatern. Under augusti spelades pjäsen i kammarformat både på Beatelund, Värmdö, och under tre veckor i Wendela Hebbes hus i Södertälje. Före dessa föreställningar spelade Mats Persson Almqvists klavermusik och berättade om den. Kärlek är ingick därefter i Klara Soppteaters repertoar under hösten.

Almqvistsällskapet höll sig framme på Bokmässan i Göteborg i september. Vi anordnade ett stort seminarium om ”Den obekväme journalisten Almqvist” med Johan Svedjedal och Ingrid Elam som talare och Kerstin Brunnberg som moderator. Vi hade också en monter
som delades med Wendelas Vänner. På de litterära sällskapens lilla scen bjöds dels på scener ur Det går an med Irene Lindh och Olof Holm, dels på Almqvistdikter ur landsflykten. Olof Holm och Ami Lönnroth kåserade vid ett tredje framträdande om ”Tsarens hemorrojder och andra skäl till indragningar av Aftonbladet”.

Om ”Den obekväme journalisten Almqvist” talade Kerstin Brunnberg även på Stockholms Stadsbibliotek under en kväll i oktober. Irene Lindh läste texter som illustrerade.

Den 7–8 oktober gick ett stort tvådagarssymposium av stapeln på Södertörns högskola: ”Carl Jonas Love Almqvist – verkningshistoria, komparationer och omläsningar”. Jon Viklund och Anders Burman var drivande krafter bakom detta symposium som anordnades av ämnet Idéhistoria och Institutionen för historia och samtidsstudier, Södertörns högskola, i samarbete med Almqvistsällskapet. Samtliga verksamma Almqvistforskare deltog i detta viktiga och spännande evenemang.

Paula Henrikson talade om ”En flykt på behagets vingar? Almqvist och Grekland”, Yvonne Leffler om ”Nordic noir och Almqvists  prosa i översättning”, Petra Söderlund om ”Almqvists erotomani: mottagandet av Murnis”, Annika Ullman om ”Pedagogen Almqvist”, Sverker Sörlin om Europeiska missnöjets grunder, Gunilla Hermansson om ”Svensk romantik og problemet med verdenslitteraturen. Almqvist og Euphrosyn”, Claudia Lindén om ”En Almqvist i nationalromantikens tecken”, Jonas Ellerström om ”Skuggan av Songes. Almqvist och hans poetiska efterföljare”, Klaus Müller-Wille om ”Oskuld, arsenik och en halshuggen sjöjungfru. C.J.L. Almqvist och det skandinaviska neoavantgardet”, Jakob Staberg om ”Kärlekens hemlighet. En psykoanalytisk läsning av Drottningens juvelsmycke”, Sam Holmqvist om ”Att vara Lazuli Tintomara: Transidentifikationer i Drottningens juvelsmycke”, Roland Lysell om ”Dialog om Sättet att läsa Stycken”, Jon Viklund om ”Svenska krusbär – en sen receptionshistoria”, Anders Mortensen om ”C.J.L. Almqvists romantiska ekonomi” och slutligen Anders Burman om ”Sveriges första socialist? Carl Wilhelm Bergman om C.J.L. Almqvist”.

Alla ni som inte hade möjlighet att ta del av dessa intressanta föreläsningar kan trösta er med att en utgivning av symposiets samtliga föreläsningar i bokform är på gång.

Under våren och sommaren pågick i Marabouparken en liten utställning med några av Hilding Linnqvists illustrationer och skisser, kallad ”Almqvist som inspiratör i konsten”. Linnqvist var en stor beundrare av Almqvist och nästintill besatt av Drottningens juvelsmycke som han gjorde otaliga fina illustrationer av.

Strax innan 2016 var till ända sände SVTs K Special Carl Jonas Love Almqvist, en dokumentär av Astrid Ohlsén, med foto av fantastiske Håkan Pieniowski. Klippning Lasse Summanen. Filmen fokuserar Almqvists ”för tiden revolutionerande fritänkande. En subversiv exposé från Det går an, Tintomara och Drottningens juvelsmycke till hippieliv i Värmland och landsflykt som mordmisstänkt.”

Det är pressbilden för K Special, ett montage som utnyttjar Carl Peter Mazérs välkända porträtt, som återfinns på omslaget till det senaste numret av Almqvistiana, nr 39.

Härutöver bjöds under året en rad smärre evenemang i Almqvists tecken: Olof Holm guidade under mottot ”Stockholm, o Stockholm, du ormdigra kula” flera stadsvandringar genom Gamla stan och Riddarholmen i Almqvists sällskap.

Densamme Olof Holm ledde tillsammans med Vanja Edwinson en busstur i Loves hemtrakter i Upplands Väsby och Vallentuna.

Almqvistsällskapet deltog med eget bord i Världens längsta bokbord på Drottninggatan i augusti.

Bland föreställningar i mindre format märktes ”Almqvist – en hungrig författare?” där Solveig Faringer kåserade kring ämnet Almqvist och mat. Dessutom sjöng Solveig flera av Almqvists songes, såväl som ett knippe av sina egna tonsättningar av Sesemanadikter.

”Tre fruar och en författare” var ämnet för en litterär salong på biblioteket Upplands Väsby. Irene Lindh läste ur Almqvists 1840-talsroman Tre fruar i Småland och Olof Holm talade om Almqvists idéer om brottslingars vård och om kvinnokollektiv.

I slutet av maj anordnades sedvanlig uppvaktning vid Almqvists  grav på Solna kyrkogård. Irene Lindh talade om sitt personliga förhållande till Love under rubriken ”En aktris bekännelse”.

Under Hagadagen framförde Richard Forsgren, Maria Salomaa och Hanna Wåhlin Man och kvinna. Ett spel om Almqvist och kärleken i regi av Gunnel Bergström. Britta Blavier och Torbjörn Pettersson sjöng musik ur Lars Johan Werles opera Tintomara i sin föreställning ”Brännhet kärlek och längtans tårar”.

Arne Melberg publicerade 27/9 i Svenska Dagbladet en understreckare med rubriken ”En obotlig romantiker som ännu går an”.

Och sist men inte minst – Mats Persson gav i juni två olika konserter i Klaverens hus på Lövstabruk. ”Det doftar i Sätras skog” kallade han dessa konserter där han spelade Almqvists klavermusik på instrument från Almqvists egen tid. Mats är i färd med det omfattande projektet att spela in hela Almqvists musikaliska verk – det kommer att bli
ett stort CD-album vad tiden lider.

Almqvistsällskapet avslutade minnesåret med en litterär och musikalisk salong i Börssalen på Svenska Akademien den 26 november. Ordförande Eva Bonnier inledde, därefter spelades teaterföreställningen Kärlek är. I pausen bjöds publiken på vin och läckra snittar.
Därefter följde ”På rimmets purpurhav”, en litterär och musikalisk salong med skådespelarna Irene Lindh och Björn Granath tillsammans med pianisten Mats Persson som spelade Almqvists klavermusik, interfolierad av skådespelarnas läsningar ur Sesemana, Ormus och Ariman, Drottningens juvelsmycke och Det går an. Irene sjöng ”Hjärtats blomma” och ”Tintomaras sång” för en andlös publik, och två Almqvistska
änglar, Sofie Ragnå och Sara Nyberg, gick genom rummet sjungande ”Herdarna i Chamoni” och ”Gud som haver barnen kär”. Cecilia Sidenbladh hade sammanställt programmet.

Vi som var där kommer nog sent att glömma Björn Granaths rap-version av Sesemana-dikten om hur Almqvist går till torget med sin korg. Björn var i högform denna minnesrika eftermiddag i Börssalen. När vi skildes åt var hans sista ord: ”Det här skall vi göra om!” Så blev det ju tyvärr inte. Den 26 november var sista gången som denne store skådespelare och Almqvistkännare överhuvud taget stod på scen – redan ett par månader senare fanns han inte längre bland oss.

Björn Granath. Foto: Dramaten.

Björn Granath. Foto: Dramaten.

 

Senaste inläggen